Daniella Binyamin gör antiromantisk pop som stannar kvar

Det finns något nästan bedrägligt enkelt över Wild Love. Vid första lyssning känns den som en självklar följeslagare till en sen kväll på motorvägen, varm, vemodig och omedelbart tillgänglig. Men under ytan rör sig Daniella Binyamin i något betydligt mer komplext, där känslorna aldrig riktigt får landa utan hela tiden bär på en antydan om att allt är tillfälligt.

För den som inte redan har koll är Binyamin en av de där artisterna som vuxit fram lite vid sidan av det mest uppenbara rampljuset. Sedan debuten 2022 har hon sakta men säkert byggt upp ett namn, med låtar som fått rotation i P3 och uppmärksamhet från internationella plattformar. Parallellt har hon etablerat sig som låtskrivare åt andra, med samarbeten som sträcker sig från Zara Larsson till Lukas Graham och Dillon Francis. Det säger något om hennes bredd, men också om hennes förmåga att röra sig mellan det intima och det mer direkt kommersiella.

Samtidigt är hennes eget uttryck betydligt mer lågmält. Med rötter i både Sverige och Mellanöstern finns en tydlig känsla av dubbelhet i musiken, en återkommande tematik kring tillhörighet och identitet som aldrig riktigt landar i något enkelt svar. Det märks att låtskrivandet från början varit ett sätt att förstå snarare än att förklara.

Wild Love fungerar som ett första kapitel till det kommande debutalbumet Good Things Will Come If You Wait, en samling berättelser som kretsar kring relationer, förändring och ett lågmält vemod. Det märks att det är en början, inte för att något saknas utan för att den öppnar upp ett känslolandskap som känns större än låten själv. Här finns en riktning, både musikaliskt och tematiskt, som pekar framåt snarare än försöker summera.

Produktionen, skapad tillsammans med Oskar Nyman, bär tydliga spår av hans bakgrund i Vasas Flora och Fauna och soloprojektet Augustine, där det avskalade och atmosfäriska står i centrum. Här märks det i hur arrangemanget får andas, hur inget tillåts ta över för mycket och hur varje detalj känns noggrant placerad utan att bli överarbetad. Det lämnar utrymme för rösten, och Binyamin sjunger inte ut känslorna, hon bär dem.

Det mest intressanta med Wild Love är dess antiromantiska kärna. Där popen ofta bygger på föreställningen om den eviga kärleken, finns här istället en känsla av att slutet redan är inskrivet från början. Det skapar en dubbelhet där närhet hela tiden samexisterar med distans, som om berättelsen redan håller på att glida ur händerna.

I en svensk popkontext som länge präglats av polerad perfektion känns det här mer återhållet och inåtvänt. Det är inte en låt som skriker efter uppmärksamhet, men den stannar kvar, just för att den vågar vara osäker i sina känslor.

Om det här sätter tonen för vad som väntar, kan Good Things Will Come If You Wait mycket väl bli ett av de där albumen som växer långsamt men stannar länge.