”De gjorde sitt bästa för att jag skulle må lite sämre”

Weeping Willows, är för somliga lika med tonår, för andra har de passerat oförhindrat förbi. De har aldrig varit bandet på allas läppar trots att de var i ropet rejält under 90-talet, men de har lämnat ett djupt avtryck för oss som vågat ta emot, när de blottat sig för oss. Stundtals är det naket, och allra oftast rakt och ärligt. Stundtals är det mer ångest och rakblad än de svenska pionjärerna inom deppmusik, Kent. Weeping Willows hade potentialen, men producenten trodde mer på ett gäng britter, Franz Ferdinand. Möjligen avgjorde det allt, att Weeping Willows aldrig tog sig ut i Europa på allvar och fick lira de där arenakonserterna.

Mitt allra första möte med Weeping Willows kom i och med skivan Presence 2004. Där och då var jag 14 år, en tid utan någon utpräglad musiksmak. Även jag visslade med till radiodängor och Rix-Fm var något utav en självklarhet. Men jag hade lyckats fått upp ögonen för bandet mycket tack vare singeln Stairs. Jag är evigt tacksam. Den där sommaren 2004, signerade Weeping Willows Presence på Åhlens där jag befann mig. Dock var jag där i annat syfte, och förstod kanske inte innebörden utav signeringen.

Det är med låten Stairs som jag för övrigt upplever mitt allra första ”magic moment” inom musikvärlden. Det är en typisk Arvikanatt, klockan är tre på morgonen, året är 2006. Det var som om jag vandrat runt i en konstant dvala där Green Days Basket Case var jordens mittpunkt. Så illa var det. Efter en timme, är orken slut, benen är som spagetti och jag känner mig som avslagen cola snarare än koffeinrikt kaffe. Möjligtvis hade deras countrydoftande ballader om förlorad kärlek satt sina spår. Trots att spelningen borde vara slut vid det här laget, sköljer de ännu en ballad över oss, och jag lämnar publikhavet. Fåglarna kvittrar, himlen är ljusblå, och i detta ögonblick reser sig håren i nacken. Gitarrintrot  har gått av, jag kan varenda vers, ögonen sluts och jag tar i lite extra i raderna ”Will You remember Me this way or will the picture change, It’s too late to go back; oh it’s much too late”.

Igår stod de på scen tillsammans igen. Första gången på 2-3 år. Familj och barnkalas tillsammans med minskad motivation har särat dem. På Mosebacke, säger de tack och farväl, en sista gång. Det blir ingen valfärd som när Broder Daniel tog farväl i Göteborg, det är fint på ett annat sätt, för det förblir ganska naket, precis som texterna. Tyvärr blir det lite väl mycket countrydoftande ballader, för en publik som borde gått hem för 10 år sedan. Medelåldern är strax över 30. Det är med tracksettorna Stairs och Touch Me som det hela lyfter. Trots låtar som The Burden och Shiver In The Morninglight. Publiken verkar trots allt vara nöjda, kanske var det en bedrift att få dem tillbaka på scen överhuvudtaget, efter alla dessa år i glömma. Personligen hade jag gärna sett att fler låtar från Presence och Into The Light spelats. Särskilt Depechedoftande Into The Light, det är med det albumet som de för första gången lyfter in en synth i studion och resultat blir minst sagt lyckat. Tyvärr, får vi betydligt mer stråkar än synthar ikväll.

Igår tog de farväl, och gjorde sitt bästa för att jag skulle må lite sämre. Tack.