Det är en turbulent tid för Death Grips just nu. Bandets förmodat sista kulturyttring föregås i sista minut av en turnéplan med hela världen som resmål. Att bandet inte splittrats som de själva påstått var det förmodligen många som antog redan innan Jenny Deaths släppdatum utannonserades, men det är likväl en nagel i ögat på många fans som inte gillar att få sina förväntningar lekta med. Här, på deras ’sista’ skiva och första dubbelalbum, är den ångestdrivna tematiken en cementförstärkt bro över de båda delarna, som rent musikaliskt utgör varandras diametrala motsatser. Niggas on the Moon, som den första delen av dubbelalbumet heter, är slutstationen för den upphackade samplingsorgie Death Grips bjudit på ända sedan Ex Military kom 2011. Stefan Burnetts primala vrål lämnar här plats för nästan robotlikt avhuggna hooks, som ”now, now, Billy, Billy, not really” eller för all del också Björks gästsång som förvrängts och skalats ner till en kuliss som inte varit främmande i en minimal techno-miljö. På Jenny Death är ansatsen en helt annan: Stefan Burnett viskar, stönar, skriker sig genom trum- och gitarrdrivna låtar som om det alltid varit Death Grips riktmärke. Aldrig har han låtit så mänsklig – och så omänsklig – som han gör på (titelspåret) The Powers That B, Pss Pss, och On GP, för att nämna några.
Den schizofrena tråden går igen i produktionen: där Niggas on the Moon var ett motvilligt ”okej då” till dem som tvångsmässigt försökt kategorisera Death Grips som en hiphop-avart är Jenny Death ett långfinger till samma grupp människor. Zach Hills math rock-rötter lyckas i kombination med Flatlanders elektroniska prägel slita sig loss från hela trädet och bildar någon form av Frankenstein-monster till musik. En genremärkning ligger åtminstone långt över min egen förmåga, och på On GP (som står för ”general principle”) hittas ett av skivans kanske allra tydligaste science-gone-wrong-experiment. Det är ett sexminutersepos med den mest becksvarta lyrik Stefan Burnett någonsin skrivit. Det är också bandets till dags dato enda låt med passager som skulle kunna beskrivas som ’vackra’. ”Last night, 3:30 in the morning, Death on my front porch / can feel him itching to take me with him, hail death, fuck you waiting for / Like a question no one mention, he turns around, hands me his weapon / he slurs, ’Use at your discretion, it’s been a pleasure, Stefan’”, rappar han, samtidigt som liveinspelade gitarrer för första gången mullrar i bakgrunden. Det är en musikalisk nystart för ett band som inte haft något annat än musikaliska nystarter, samtidigt som slutet för både bandet och dess medlemmar uttalas i explicita termer.
På Inanimate Sensation rappar han lika dråpligt som gravallvarligt att han gillar sin iPod mer än han gillar kärlek och intimitet (eller ”fucking”, som han uttrycker det). Det kan läsas som en större markering mot det materialistiska konsumtionssamhället, men Burnett har aldrig varit intresserad av större markeringar. Raden blir istället ytterligare ett självbeskådande kring hans egen smärta inför livet och musiken som helig tillflyktsort. Om man blickar bakåt i deras diskografi går narrativet som en rak linje. Från psykopat med punketos på Ex Military och The Money Store, till paranoid nihilist på NO LOVE DEEP WEB och Government Plates, och nu, slutligen, till en inåtvänd enstöring som ser slutet men inte medlen för att ta sig dit. Ilskan som tidigare var riktad utåt riktas med full kraft inåt och det enda som finns kvar är ett ångestvridet tomrum i Stefans mage, och därmed kanske även ett kreativt sådant. Att slutspåret, Death Grips 2.0, inte har plats för Stefan Burnetts röst behöver inte betyda något särskilt, men implikationerna är ändå skrämmande, och i ljuset av det mediala porträtt bandet själva omgärdat sig med riskerar det nästan att bli för mycket.
Men om den textmässiga kulminationen för bandet nås på On GP finner man den musikaliska motsvarigheten på Pss Pss. Death Grips har alltid rört sig i extremer, men för första gången byter de en extrem mot en helt annan. Pss Pss är kanske det mest klubbanpassade bandet gjort, där en tydlig basmelodi utgör fonden för en viskande Stefan Burnett. Resultatet påminner nästan skrattretande mycket om The Ying Yang Twins gamla låt Wait (The Whisper Song) och är den låt jag funnit mig själv lyssna mest på. Inte nödvändigtvis för att den skulle vara bäst, utan snarare bara hur bisarr och utstickande den är i en verkförteckning vars själva ledord är ”bisarr och utstickande”.
När nu bandet till sist ska summeras är det under ganska otillfredställande omständigheter. Bandet går på en flera månader lång världsturné samtidigt som deras självutnämnt sista skiva slutar i Death Grips 2.0, en titel som hintar om allt annat än slutet. Men kanske är The Powers That B inte ett bokslut lika mycket som det är ett avslutat kapitel. Hur bandets nästa kapitel kommer se ut är det nog ingen som vet. Allra minst bandet självt.