Death Grips
Way Out West, 11/8 – 2017

“Tror du de ställer in?” frågar någon innan spelningen. Liksom Frank Ocean har Death Grips blivit någorlunda ökända för att antingen ställa in i sista sekund (och i stället projicera ett självmordsbrev på scen) eller ha en avsikt att helt enkelt inte dyka upp (och i stället låta ett leksakstrumset stå på scen innan konserten, som senare tas sönder av arga fans). Stämningen innan konserten känns därför lite surrealistisk. Rondos mörka och röda konserthall fylls igen snabbt efter Firesides gig. Folk viskar och mumlar. Någon såg bandet i går i Köpenhamn och folk ber honom att inte säga någonting om hur det var. För när vi inte vet vad vi ska förvänta oss, när vi inte ens vet om de ska dyka upp, kan minsta ord skända den kommande upplevelsen. Men plötsligt händer det: MC Ride, Zach Hill och Andy Morin dyker upp på scen och publiken tycks knappast tro sina ögon. Några sekunder senare dundrar det igång – en knapp sekund hinner gå innan folkmassan börjar puttas, slåss, mosha och skrika. Sen: tystnad. Det var bara ett soundcheck. Tio sekunder in och kroppen är redan mörbultad. Folk skrattar åt varandra och sig själva medan Death Grips lämnar scenen igen för en stund. Vänner har sprungit till scen: “Vad hände?!”, “Det var bara ett soundcheck alltså men jag är redan slut!”.

Okej, okej, okej. Det låter kanske lite fånigt allt det här. För folk som är vana vid hardcore-spelningar och dylikt är det här väl nödvändigtvis inga konstigheter eller något nytt. Men lika lite som med bandet är det svårt att förutspå publikens reaktion i kväll. Visserligen är Death Grips kända och hyllade för sitt kaotiska, noisiga och blytunga genreuppluckrande mix av punk, spoken word, industrial och hiphop, men att en festivalspelning skulle resultera i ett publikhav som på något sätt förkroppsligar den oordning och energi som kommer från scen är i ärlighetens namn oväntat. När Death Grips väl börjar så har man två val: att antingen låta sig själv släppa kontrollen eller försöka motstå det som händer. Lyckligtvis, eller kanske oundvikligen, sker det förstnämnda. Så fort bandet börjar spela så finns det längre ingen återvändo – vi är nu alla delaktiga i att desintegrera tillsammans.

Syntexplosionen i Get Got skapar svallvågor i publiken. Inanimate Session får oss att vilja skrika sönder våra lungor och krossa våra egna tänder. System Blower och The Fever (Aye Aye) är så sinnessjukt catchiga att man själv blir kluven vare sig man borde sjunga och dansa med eller låta sig själv slängas runt mellan andras knuffar. De få stunder man lyckas stå still ett tag och kan blicka upp mot scen är det nästintill obeskrivligt att förklara det som bevittnas. MC Rides svettdrypande kropp rör sig som ett monster på scen, hans skrik demoniska och berusande. Zach Hill är en maskin skapt att spela trummor medan jorden går under. Andy Morin är en besatt spindel som gör synten till en förlängning av sig själv. Det är som att de hånar oss med sin energi – “kan ni ens hänga med?”, känns det som att de frågar oss medan allt bara går snabbare och snabbare.

Helt plötsligt har 45 minuter gått, Death Grips lämnar scen och ljusen tänds. Det känns som att det precis börjat. Eller så höll det på i två timmar. Det är svårt att veta, men det känns konstigt att det tagit slut. Det känns som att bandet, likaså publiken, trots den otroliga energi från båda parter, precis börjat värma upp – precis blivit bekväma att hitta sin plats i detta nyskapade kaos. När ljusen har tänts tittar folk omkring och på varandra. Det blir lite som en upplysning, eller kanske ett brott i oss själva, som har fått genomgå denna ritual, denna mörka och transcendentala upplevelse tillsammans. Vi har återvänt till våra kroppar och vi tittar på varandra med nya ögon. Det kanske var vi som var besatta, och inte Death Grips.