Deportees
Göteborg, 14/11 – 2015

Det var läskigt att gå till Pustervik igår kväll. Lokalen liknar på många sätt La Bataclan, huvudmål för fredagens massaker i Paris. Josh Hommes Eagles of Death Metal gjorde Frankrikedelen av sin Europaturné där och 89 personer blev dödade eftersom de valde att gå dit. Ett dygn senare och hundra mil bort vilar ett obehagligt skimmer över den uppsluppna stämningen. Det finns ingen i lokalen som inte har fredagens händelser i bakhuvudet.

Det gäller också Deportees själva. Känslorna efter dådet går som en röd tråd genom konserten och i första mellansnacket förklarar de likheterna mellan oss och de franska offren. ”Det var riktat mot sådana som oss, sådana som går ut på helgen och skaffar lite mening”, säger sångaren Peder Stenberg. ”De vill att vi ska bli rädda. Men vi kommer fan aldrig bli rädda.”

Ställningstagandet reflekteras i musiken. Deportees har en sällsynt förmåga att låta självsäkra och samtidigt sårbara. Oavsett om de sjunger om psykisk ohälsa eller den stundande undergången. Oberoende av om det paketeras i långsamma ballader eller dansanta hits. Umeåkvartetten bygger upp sin egen lilla värld där alla är välkomna, taket är högt och väggarna är skottsäkra. Antagligen är det en rest från den hardcoreperiod som de, likt så många andra Umeåmusiker, har gått igenom. Idag har de klippt sig och skaffat popjobb, men essensen från hardcoremusiken finns kvar. Det är vi mot världen.

En annan rest från den tiden är Peder Stenbergs scenspråk. Han står aldrig still. Istället springer han fram och tillbaka, slår micken mot bröstet och spänner blicken i publiken. Med sin instoppade bruna skjorta och svarta chinos skulle han kunna misstas för Elias Benner Rönnefelt, frontman i det danska postpunkbandet Iceage som spelar i Göteborg samma kväll. Med på noterna är trummisen Thomas Hedlund. Tillsammans driver de skutan framåt, mot den euforiska klimaxen i Hard Rain och det intensiva svänget i Under the Pavement – The Beach.

I centrum av allt finns känslan av att den här världen inte är byggd för att hanteras av ett mänskligt psyke. Peder Stenberg har själv erfarenheter av det, och i extranumret Terror (som dedikeras till Parisoffren) lägger texten ut en brygga mellan privat mående och det läge som världen hamnat i nu: ”There’s a million ways to lock a door, but not as many ways to open one.” En plågsamt aktuell rad.

Men lika snabbt som hopplösheten infunnit sig försvinner den. Under avslutande A Heart Like Yours in a Time Like This stämmer hela lokalen upp i genomträngande allsång. När låten tagit slut blickar bandet ut över ett publikhav som inte vill sluta sjunga med varandra. Där och då känns allting enkelt. Vi kommer lösa det här.