Det är inte Robyn som är passé, det är cynismen

Det finns något nästan rörande i hur förutsägbart det har blivit.

Så fort Robyn sjunger om något som faktiskt betyder något kliver kulturkritiken fram och avfärdar det: “2010-tal”, “bikt”, “manipulation”. Som om de just avslöjat ett trick, när de i själva verket bara upprepar det alla redan hört.

I Expressens krönika staplas referenserna upp med demonstrativ leda: Girls, Somebody That I Used to Know, Drake, Her, Bon Iver, Arcade Fire, Ett litet liv. Allt reduceras till samma sak: känslor på max, alltså något pinsamt, uttjatat, nästan löjligt.

Men vad är det egentligen man säger?

Att konst som tar känslor på allvar är “lika tråkig som att gå till psykologen”. Det är inte en analys. Det är en bekännelse, om en kritik som tappat intresset för det som konst faktiskt gör.

För det märkliga är att samma text som hånar uppriktigheten samtidigt lutar sig tungt mot David Foster Wallace, som om han gav intellektuell tyngd åt poängen. Men Wallace varnade inte för känslan. Han varnade för ironin som skyddsmekanism, för behovet av att alltid stå utanför, alltid signalera att man inte riktigt menar det man säger.

Det är exakt där Expressens text, av kulturchefen Victor Malm, hamnar.

Den beskriver känslor som manipulation, autenticitet som teknik, sårbarhet som strategi. Och i samma rörelse gör den sig immun mot allt den skriver om. Ingenting kan längre vara på riktigt, allt är redan avslöjat. Det är inte klarsyn. Det är en återvändsgränd.

För om varje försök till uppriktighet är “en show”, vad återstår då? En kritik som inte längre kan bli berörd, bara identifiera mönster. Som tror att igenkänning är detsamma som genomskådande.

När Sexistential avfärdas som “gråt- och biktpop” är det därför inte musiken som avslöjas, utan kritikens egen fantasilöshet. Att något känns igen betyder inte att det är tomt. Det kan också betyda att det fortfarande fungerar.

Och här finns den egentliga konflikten.

Inte mellan 2010-tal och 2020-tal, utan mellan två helt olika synsätt: ett där känslor ses som något misstänkt, något som måste ironiseras bort för att bli acceptabelt, och ett där känslor är själva innehållet, det som gör konst nödvändig från början.

Dancing On My Own kallas i förbifarten “inställsam och lipig, men bra”. Som om dess genomslag vore ett undantag, ett lyckat misstag. Men det är tvärtom. Det är beviset på att den typen av direkthet inte bara fungerar, den överlever allt det där överlägsna kommenterandet.

Det verkligt daterade i sammanhanget är därför inte Robyn.

Det är föreställningen att man visar sin skärpa genom att inte känna något. Att man är smartare för att man genomskådar än för att man lyssnar. Den hållningen var trött redan när David Foster Wallace skrev om den på 90-talet.

Att den nu återkommer, förklädd till samtidskritik, är inte bara ironiskt.

Det är exakt så förutsägbart som kritiken anklagar musiken för att vara.