Detta har hänt: dag 2

Rykten gör gällande att färjorna som ska ta oss ifrån ön endast har plats för cirka tvåhundra resenärer per vända. Det måste vara förklaringen till varför majoriteten av alla morgonpigga festivaldeltagare, två timmar innan avgång (10:00), köar på en blåsig brygga och vill komma bort från det stundande regnet så fort det går. Det är kallt och jag har intagit en darrande fosterställning för att försöka hålla mig varm. Förgäves. Det blir inte bättre av att den enda föda jag har kvar är smuligt polarbröd med några patetiska klickar räkost som jag har toppat med krossade chips. Låt oss istället försöka blicka tillbaka på alla rika festivalminnen som Knarrholmen har bjudit på det senaste dygnet.

Det har varit en ganska lugn gårdag rent musikmässigt som har kännetecknats av mycket parkhängskänsla och filtar. Palpitation bjöd på euforisk men återhållsam pop och inte mycket senare förlorade jag en gång kampen – senast i Uppsala för någon vecka sedan – mot tårarna när Anna Järvinen presenterade sin utomjordiskt stillbildande röst. Däremellan lyckades jag dessutom klämma in en kort intervju med de härliga grabbarna i Katakomb som av många festivalbesökare ansågs tillhöra en av de bättre liveakterna under dag ett.

När det var dags för The Naima Train måste jag tyvärr meddela att jag – olikt min kollega Frida – inte förmådde mig lyssna klart på hela akten. Marias omfattande loopbyggande är ett intressant projekt och även om hon lyckades förtrolla majoriteten av publiken måste jag med viss skam erkänna att jag överlag hade svårt att uppskatta spelningen. Jag ansträngde mig verkligen för att försöka förstå storheten i hennes musikaliska arrangemang men misslyckades. Jag kanske ansträngde mig för mycket…

JJ får – sida vid sida med Ikons – betraktas som en av festivalens höjdpunkter, både artist- och uppträdandemässigt. Joakims bekymmerslösa gitarrsmekande i kombination med Elins magiska röst skapade musik som var stundtals dansant men överlag tungsint. Scenens visuella effekter utnyttjades till fullo och med projektorns hjälp målade man upp diverse vackra panoramor med betoning på omkringstruttande gaseller och simmande elefanter. Vackert!

En sista spelning som jag känner att jag måste anmärka på är Musem of Bellas Artes vars musik jag vanligtvis älskar. En uppvärmd dansbana stod redo med förhoppningar om att festivalens avslutande akt skulle bli något utöver det vanliga. Det är fortfarande oklart vad som hände med krutet men explosionen uteblev och spelningen av episka proportioner kändes avlägsen. Bullrigt ljud och en alldeles för lång spellista bidrog till att dansgolvet snart var ödelagt. Who do You Love var egentligen den enda någorlunda väl framförda låten och att Days Ahead uteblev är märkligt (eller så var jag så överväldigad av antiklimax att jag helt enkelt förbisåg den).

Trots att vissa musikaliska förväntningar inte infriades var i princip det mesta felfritt. Arrangemanget i helhet var väl genomfört och såväl besökarnas beteende som inställning har satt ribban högt för sommarens resterande festivaler, främst på det sociala camphängsplanet. Det lär vara få arrangörer förunnat att med oerhört begränsade resurser  lyckas skapa en så här hemtrevlig festival. Domedagsprofeter förknippade helgen med jordens undergång och löpare med Göteborgsvarvet. I skuggan av detta samlades cirka åttahundra popsnören på Knarrholmen för att ta del av sommarens mest idylliska festival.

Foto: Frida Ericsson