Diane Emerita: ”Red Poppy Flowers” och det musikaliska universum som växer fram

Diane Emerita har på kort tid blivit en av de mest magnetiska rösterna i svensk musik. Hennes bakgrund i klassiskt piano, blandat med ett självklara uttryck i pop, soul och jazz, har gjort henne till ett namn som både kritiker och publik fastnat för. När SVT Babel, Aftonbladet och GAFFA hyllade henne, och Spotify placerade henne på “Artist to Watch 2025”, kändes det som att hela Sveriges musikscen stannade upp och lyssnade lite extra noga.

Nu är hon aktuell med singeln “Red Poppy Flowers” – en låt som doftar både styrka och skörhet, där pianot fungerar som en egen röst. För mig som redan älskat hennes pianospel och känsliga melodier känns låten som en fulländad fortsättning, nästan en fördjupning av det hon gör så exceptionellt bra.

När jag träffar Diane ursäktar hon sig för att hon är trettio minuter sen på grund av en förkylning, men samtalet tar snabbt över rummet – engagerat, varmt och fyllt av hennes eftertänksamhet. Det blir ett samtal om internatskola i Norge, musik som andningsrum och den process som håller på att forma hennes kommande album.

“Red Poppy Flowers” – Sårbarhet, styrka och pianots egen röst

“Red Poppy Flowers” känns både skör och stark på samma gång – vad symboliserar låten för dig?
“Jag tycker om tanken på att det inte riktigt finns ett tydligt svar på vad låten ‘ska’ vara. För mig blev det mer ett försök att fånga en känsla precis som den är. Vi har ofta en tendens att vilja rationalisera allt – hitta punchlines, lösningar. Men här ville jag bara låta känslorna få vara. Pianot bär ett mörker och en tyngd, groovet är lite lättsamt, nästan souligt, och körpartiet förmedlar en slags gemenskap. Det är många som känner så här ibland.”

Pianot spelar en central roll i låten. Hur arbetar du med pianot i ditt låtskrivande?
“Precis så som man hör i låten. Pianot är min röst. Mina låtar blir vad de är för att jag sätter mig vid pianot. Jag behöver inte ens börja med text – pianot pratar. Text och melodi blir som en bonus.”

Finns det något i låtens ljudbild som markerar en ny riktning inför albumet?
“Du har ju inte fått höra albumet än, skrattar hon. Men albumet fångar många olika känslotillstånd. Det finns en låt för varje dag. Det hänger ihop för att det är min röst, mina låtstrukturer. Det är höjder och djup, och jag tycker det blir en spännande resa. Soundet är väldigt live-inspirerat – vi spelade in allt på Svenska Grammofonstudion med band. Det blev organiskt och levande.”

Albumet – ett växande universum

Vad kan vi förvänta oss av albumet? Finns det en röd tråd?
“Det är sammanhängande i att allt utgår från mig. Men det finns olika perioder i låtarna – ibland hör man nästan att ‘nu var hon inne i sin EDM-era’. Jag tog till mig allt jag inspirerades av. Ändå hör man att de hör ihop.”

Hur vill du att lyssnaren ska känna efter att ha hört allt?
“Jag hoppas att lyssnaren får känna något liknande som jag gör när jag går på konsert. Någon slags samhörighet, en känsla av hopp, inspiration och kanske bara ett ögonblick där man får stanna upp.”

Skapande, inspiration och konstnärliga världar

Du har en bakgrund i klassiskt piano. Hur möts de världarna med pop, soul och jazz i ditt uttryck?
“Det hörs tydligast live. Där finns lekfullheten. Mitt band kommer från olika musikaliska världar och det gör att allt blandas naturligt. När jag sitter vid pianot finns den klassiska tryggheten. Sången står i fokus, men pianot bär mig.”

Vilka konstnärer har inspirerat dig i arbetet med albumet?
“Nina Simone har inspirerat mig – jag gör en cover på ‘Black Is the Colour’. Som färgas av Robyns EDM-värld. Det är både allt och inget samtidigt.”

Hur balanserar du sårbarhet och styrka?
“Det är svårt, för ärlighet är ofta sårbart. Men styrkan ligger i att kunna distansera sig från det. Att bearbeta det i texten. När låten väl är ute får folk känna vad de känner.”

Identitet, scenen och framtiden

Hur har stora scener och samarbeten format dig?
“Det känns fortfarande sjukt att stå på scen inför människor jag inte känner, som blir helt tysta och lyssnar. Det ger tyngd åt det jag gör. Jag vill alltid ta det på allvar och ge tillbaka.”

Hur känns det att beskrivas som en av Sveriges mest fängslande röster?
“Jag uppfattar inte min röst som något ‘speciellt’. Det är mer kombinationen av röst och piano som berör även mig. Det är fint att höra att musiken känns som en kram. Jag tar emot och säger tack.”

När kände du senast att musiken räddade dig?
“Hela den här skivan. Speciellt låten ‘APRIL’. Den sammanfattar hur känslor skiftar – upp och ner, snabbt. Livet har känts som konstant regn, men nu när skivan är klar känns det som att det äntligen pausat.”

Om albumet var en plats – hur skulle den se ut?
“Som den norska fjorden där jag bodde på internatskola. En bergstopp man står på efter regn. Man är blöt, allt luktar regn, men solen börjar bryta igenom. Det är så skivan känns.”

När intervjun närmar sig slutet sitter Diane Emerita stilla ett ögonblick och reflekterar. Hennes ord om pianot som en egen röst, om styrka och sårbarhet, och om regnet som alltid pausas innan solen kommer fram, stannar kvar hos mig långt efter att vi sagt hej.

Det är tydligt att hon inte bara skapar musik – hon skapar känslor, rum och upplevelser som lyssnaren får dela. Med “Red Poppy Flowers” och det kommande albumet fortsätter Diane att bjuda in oss in i sitt musikaliska universum: ett universum där varje ton är innerlig, varje paus betydelsefull och där sårbarhet och styrka samexisterar i perfekt balans.

Efter vårt samtal känns det självklart: Diane Emerita är inte bara en artist att lyssna på. Hon är en artist att möta, en konstnär som låter oss stanna upp, känna efter och upptäcka det som musiken gör med oss – på riktigt.