Som en av lo-fi housens fanbärare har DJ Seinfeld gjort en raketkarriär de senaste åren. Tillsammans med ett gäng andra producenter med lika lätt- och skämtsamma namn som DJ Boring, Ross From Friends och Mall Grab har de alla satt sin egen prägel på genren. En känsla av igenkännande, en ljudbild så komprimerad att det stundtals är omöjligt att urskilja några detaljer, samt sammanblandningen av ett brett spektrum av elektroniska musikstilar. Tidig acid house, storslagen soul och rytmisk R&B har varit några av grundstenarna – ett stadigt 4/4-beat och väl utplacerade hi-hats tillsammans med filter på filter på filter har gett scenen sitt typiska sound. Väl utmärkande har de ”känslosamma” röstsamplingarna varit – övervägande intervjusnuttar, 90s pop eller klassiska discolåtar.
På nya EP:n Sakura frångår Malmösonen de tydligaste influenserna och framförallt det ständiga sökandet – tillbakablickandet – efter en gäckande känsla av nostalgi. Electro, trance och dubbiga ljudbilder kastar sig nu alla in i baksätet på hans Delorean som navigerar oss mellan de elektroniska tidsepokerna. Titelspåret låter som om Biceps finaste syntslingor och smattrande breaks körts igenom en tvättmaskin med tegelstenar. Det är lite skitigt, brustet nästan, men kontrasten mellan den mjuka röstsamplingen, bombastiska melodin och svulstiga basen gör sig förvånansvärt bra ihop. Följande Sagrada är mer beatsorienterad, har en dubbigare förpackning och en avig röstsampling men lyfter aldrig till samma höjder.
Ändå så finns här en kittlande upptäckarglädje, en vilja att experimentera, som tidigare inte har tillåtits stå i fokus. Borta är alla U-betitlade derivat från debutskivan Time Spent Away From U, till och med lo fi-filtret verkar ha körts mindre aggressivt, vilket skänker musiken ett större djup än de i längden något tröttsamma känslosamma housebangers vi vant oss vid. Battery är spåret som ligger hans tidigare alster närmast, med stark Detroit-känsla, som tyvärr faller lite platt över ett lågregister som är så tjockt att de övriga beståndsdelarna knappt hörs förutom under de få till antalet tystare sekunder. Belvedere drivs framåt av loopade breaks, östasiatiskt influerade trancemelodier och långa breakdowns med en något antiklimatiskt topp.
Som helhet är Sakura uppfriskande, mer genomtänkt och intressant än DJ Seinfelds tidigare släpp. Han träffar inte alla gånger mitt i prick, vissa kast är aviga och borrar sig djupt i väggen bredvid tavlan – ibland kan detta ge fantastiska resultat, men oftast är det relativt tydliga missar. Något saknas. Att han inte riktigt hittat sitt eget sound, utöver den något gimmickaktiga stil han erövrade YouTube med, är inga konstigheter. Med Sakura tar han åtminstone sina första stapplande steg mot något annat.