Dolce: “Om man slutar jaga, då dör man lite”

Dolce är den hyllade indiepopduon från Umeå, bestående av Anna Levander och Leopold Nilsson. Sedan debuten 2014 har de gjort sig kända för sin drömska och melankoliska ljudbild, där norrländskt vemod möter influenser från fransk 60-talspop och modern indie. Ofta beskrivs deras musik som tidlös, med Annas karaktäristiska röst i centrum. Vi tog ett snack med bandet inför släppet av EP:n Lilla döden, som släpps imorgon, den 23 april.

– Vart ska jag börja… att vara på jakt. Om man ger upp och slutar, då dör man ju lite, säger Anna.

Den rastlösheten genomsyrar hela EP:n. Och kanske är det just därför låtar som “Imago” träffar så direkt, det finns något pågående i den, något som aldrig riktigt vill landa.

På Lilla döden rör de sig vidare i samma landskap, men med en tydlig förskjutning. Det är fortfarande igenkännbart, men också något annat.

– Det finns både en positiv och negativ sida av det, säger Leopold. Man kan fly från saker för att man inte orkar göra klart dem, men det handlar också om att hålla sig i rörelse och inte stagnera. Just nu flyr man kanske in i det man vill göra, istället för det man borde.

“Imago” blir i det sammanhanget en nyckel till hela EP:n.

– “Imago” är ju det sista stadiet, när man är redo att flyga iväg, säger Anna. Där jag är i livet just nu vågar jag testa mina vingar. Men man vet ju inte alltid om det är en flykt förrän efteråt.

Samtidigt är det “Aniara” som stannar kvar längst. För mig är det EP:ns starkaste spår, mer suggestiv, med en tyngd som verkligen tillåts ta plats, som om den vågar stanna i känslan snarare än att skynda vidare.

Ljudbilden följer samma dubbla rörelse. Dolce rör sig bort från sitt tidigare uttryck, utan att släppa det helt.

– Det är en typ av musik jag alltid älskat men som vi inte riktigt skrivit så här tidigare, den franska vågen, lite gammaldags punk, något svalt och elegant, säger Leopold.

Det hörs. En svalhet och sensualitet löper genom EP:n, tydligt färgad av franska ideal. Samtidigt finns det kvar något luftigt och omfamnande, det där nästan eskapistiska som alltid varit en del av Dolce.

– De återkommande pianofigurerna fungerar nästan som loopar, som ett mantra, säger Leopold.

– Det finns en tydligare struktur nu, säger Anna. Och ett genomgående tema, mytologi som binder ihop låtarna.

Just den franska influensen blir central.

– Det finns en kompromisslöshet och ett extremt självförtroende i mycket fransk musik, säger Leopold. Man skriver som om det vore en nationalsång och man har all rätt att göra det.

– Allt är väldigt genomtänkt, fortsätter Anna. Ordval, dramaturgi, låtordning, vi har verkligen tänkt igenom allt.

Och det märks. Lilla döden känns mer som en helhet än något de gjort tidigare, inte bara låt för låt, utan som ett sammanhållet uttryck.

Tematiskt rör sig EP:n också tydligare mot sexualitet och begär.

– Vår förra skiva handlade om att bli vuxen. Nu är vi där, och då kan man prata om det utifrån erfarenhet, säger Anna.

– Det kändes ganska naturligt, säger Leopold.

Men samtidigt finns hela tiden blicken bakåt, mot det mytologiska, det eviga.

– Myterna är mer direkta på något sätt, säger Anna. Allt bygger ändå på samma teman.

– De var sanna för 2500 år sedan och är det fortfarande, säger Leopold.

Han lyfter Ikaros:

– Han skrattar ju på vägen ner. Han kom närmare solen än någon annan, då var det värt det.

Kanske är det just den bilden som bäst fångar Lilla döden. Rörelsen uppåt, risken, och insikten först i efterhand.

– Kanske känslan av att ibland flyga lite för nära solen, säger Anna. Inte hopp kanske, men igenkänning.

Och det är nog där EP:n landar som starkast. Inte i några tydliga svar, utan i igenkänningen, i känslan av att vara mitt i något, utan att riktigt veta om man är på väg bort eller framåt.

– Att musiken får följa med i människors liv, säger Leopold. Då finns det något evigt i det.

– Ett nytt uttryck, en ny form, avslutar Anna. Hoppas att folk gillar det.

När Lilla döden når sitt slut är det tydligt att Dolce inte bara rör sig framåt, de gör det med större självförtroende än tidigare. Det är ett mer sammanhållet, mer vågat och samtidigt mer avskalat uttryck, där varje detalj känns genomtänkt.

Det är inte en EP som skriker efter uppmärksamhet, utan en som långsamt drar in lyssnaren och stannar kvar.

Och just därför är det också ett släpp man verkligen inte bör missa.

Lilla döden är ute den 23 april och det här är något du absolut ska lyssna på.