Döm inte albumet efter singeln – Bass Persuades är en resa värd att ta

Jag erkänner att jag var lite nervös inför det här albumet. Titelspåret fick mig att oroa mig för att hela albumet bara skulle bli en upprepning av Something Beautiful, och det låg lite för nära Walk of Fame för min smak. Det visade sig vara fel intryck, singeln är faktiskt en av de minst representativa låtarna på albumet, och den gjorde resten av skivan en björntjänst som första intryck.

När man väl kommit förbi den öppnar sig Bass Persuades till något mycket rikare: stämningsfullt, atmosfäriskt, höstigt och betydligt mer känslomässigt lagrat än vad ledarsingeln antyder. Dansmomenten är faktiskt i minoritet här, större delen av skivan lever i mörkare, mer romantiskt och melankoliskt territorium, byggt kring dova synthar och tung bas snarare än klubbeats. Det är en stämning, på bästa sätt.

Sångmässigt är det här kanske Miley på sin mest kontrollerade och uttrycksfulla. Hon lutar sig mot en mer klassisk, crooner-artad leverans istället för det hesa belt-sjungande hon är känd för, och det passar materialet perfekt. Produktionen förtjänar också cred, den binder ihop en skiva som hoppar mellan många olika texturer utan att någonsin kännas splittrad.

Om jag ska hitta något att nagga på: avslutningens remix av singeln känns onödig och underminerar lite av den stämning albumet lagt så lång tid på att bygga upp. Lätt att mentalt bortse från den som ett bonusspår och låta skivan sluta ett spår tidigare i huvudet.

Sammantaget skulle jag placera det här nära toppen av hennes katalog, på samma nivå som Something Beautiful och Plastic Hearts. Det är ett album som växer snarare än ger omedelbar belöning, men det är delvis därför det fungerar. Döm det inte efter singeln. Ge det en chans att spelas igenom helt.

Min personliga favorit är samarbetet med Andrew Wyatt, det är där albumet känns som mest genomarbetat, och man hör verkligen hur bra deras kreativa kemi fungerar.