Efterlängtad eskapism med Yeasayer

Yeasayer

Pustervik, Göteborg

Betyg: 8/10

FN:s klimatförhandlingar i Doha var förmodligen förra veckans mest mediokra grej. Enligt de mest vidskepliga går världen under nästa fredag. Jag ägnar alla mina dagar åt gymnasial pluggångest och att stressa min käke ur led; min vän Klara grämer sig över sin nya bihåleinflammation när vi trampar i snödrivorna vid Järntorget. Inne i värmen på Pustervik sjunger Yeasayer om att hållas sömnlös av tankar på världens jävlighet. Den nästkommande timmen är, trots 2080s dystopiska text, en så efterlängtad stunds eskapism – antagligen för fler än bara mig och Klara.

Egentligen skulle Yeasayer komma hit redan i september, men tvingades av personliga skäl att ställa in. Gitarristen/keyboardisten/sångaren Anand Wilder förklarar händelsen med att han blev far till ett barn. Ingen verkar protestera. Annars säger Yeasayer inte så mycket utan tillåter sig att vara extroverta på andra sätt. När bandet öppnar med Blue Paper, den senaste skivans kanske bästa låt, övermannas vi av ett allt annat än konventionellt indierockband: de fyra personerna på scenen hanterar instrumentbyten, har ordnat med ambitiöst laserljus, sångaren sjunger och för sig som Justin Timberlake (Yeasayer: bandet som får poptjejer att känna sig eklektiska) och allting är så himla långt ifrån fyra snubbar som har ett gig. Musiken är större än så. Det märks att Yeasayer har för vana att producera sin egen musik, för även live finns den där Yeasayer-iska detaljrikedomen. Till och med fiolsynten i Longevity.

Efter ett par låtar tappar det fart – O.N.E. gör det bokstavligen i sin återhållsamma liveversion och Madder Red saknar nerven och depp-epiken som gör den så berörande. Många håller nog de här två låtarna närmast hjärtat och blir snopna när de hunnit avverkas redan i mittenpartiet. För därpå tar Yeasayer några pauser ifrån att vara uppslukande, spelar lite för obskyra, nya låtar som publiken inte hunnit vänja sig vid. Mina tankar börjar nästan skena iväg till det där geografiarbetet som Gud glömde.

Men efter tre album har Yeasayer samlat på sig stora resurser av bra låtmaterial och de allra mest essentiella får vi ju faktiskt höra. Många kan sjunga med till Ambling Alp och glädjas åt singeln Henrietta och de som inte gör det kan åtminstone söka förströelse i allt som blinkar på scenen. Klara glömmer hur som helst bort sin bihåleinflammation, får vara genuint glad en stund. När bandet avslutar med debutalbumets Wait for the Summer är det som ett löfte om att allt faktiskt kommer att ordna sig. Och gör det lite lättare att gå ut i kylan och åka hem och sova.