För elva år sedan valde den belgiska electro-rock-duon Vive La Fête att avsluta sin kanske mest kända låt Noir Désir med ett i vågor kommande, genomträngande, desperat skrik, yttrat av bandets sångare Els Pynoo. På samma sätt använder sig Pharmakon av avgrundsvrål som bär på explicit dödsångest stark nog att skaka om psyket på vem som än hör dem.
EMA tar en annan väg för att nå sin lyssnares själ. 2011 års Past Life Martyred Saints var ett avskalat, lågmält och helt igenom naket rop på hjälp från en trasig människa stående vid den annalkande katastrofens rand. Marked, till exempel, berättade om psykologisk misshandel så svår att fysisk vore att föredra: då finns ju i alla fall blåmärken att visa. Past Life Martyred Saints landade egentligen inte som en bomb; det var snarare som ett ljudlöst dolkhugg i bröstet, där den rostiga spetsen nådde ändå in till hjärtat.
Vi förflyttar oss två år framåt i tiden. I juni 2013 avslöjar Edward Snowden att den amerikanska staten spionerar på hela världen via sociala medier, telefonsamtal och mail. ”Open the satellites” är den fras som repeteras in absurdum på förstasingeln till Erika M. Andersons andra album The Future’s Void. Satellites fullständigt vibrerar av intensitet och sätter fingret på den uppgivenhet och desperation som den lilla människan känner när hon förtrycks av en övermäktig auktoritet. Tyvärr stannar det där. Att kalla påföljande So Blonde för upplyftande vore att ta i, men jämfört med Andersons tidigare känslomässiga söndertrasning ger den med sin textmässiga banalitet och enkla ackordföljd associationer en smutsigare version av någon bortglömd Radiohead-demo från The Bends-eran. Det är inte menat som en komplimang.
Past Life Martyred Saints var målad med tunga, svarta penseldrag, men de emotionella urladdningarna hade alltid en medryckande melodi att klamra sig fast vid. En ton upprepad som med besatthet, uttömmande crescendon av noise och distortion eller enkla men minnesfastsvetsade fraser som ”I wish that every time he touched me left a mark”. Varje ton, varje ord anknöt direkt till känslan EMA ville förmedla. The Future’s Void å andra sidan, är musikaliskt ojämnt och lite för abstrakt. Smoulder blir en enda utdragen, plågande klagan av typen men-sluta-jag-orkar-inte-höra-mer-på-ditt-gnäll. Andersons röst räcker inte heller riktigt till för att bära hela vägen på pianoballaderna 100 Years och Dead Celebrity. Naturligtvis finns det dock även ljusglimtar. When She Comes påminner om Anteroom med sitt medryckande gung och Neuromancer inleds med slag på oljefat som snyggt lyder Andersons stilfulla metakommando när hon efter en kort stunds tystnad uppmanar: ”just keep going”.
Förutom till stor del oinspirerad musikalitet och fabricerad desperation dras The Future’s Void även ned av momentan lyrisk svaghet. På 3Jane sjunger Anderson ”it left a hole so big inside of me”. Det är inte svårt att hålla med om den extensiva kommersialismens själsurholkande effekt – låtens tematik – men tidigare har de hål EMA rivit upp alltid varit metaforiska.