En applåd för döden
och livet – med Amanda Bergman i Kreuzberg

Det är bara några veckor sedan Amanda Bergman senast stod på en scen i Berlin, då som öppningsakt till Whitney på Lido. Nu är hon tillbaka för premiären på sin egen Europaturné, denna gång på betydligt mindre men desto mer intima Privatklub i Kreuzberg ,ett stenkast bort.

När vi anländer är supportakten redan igång. Dylan Cox, nyss inflygen från Los Angeles, värmer upp publiken som samlats tidigt framför scenen. Tyvärr verkar hans akustiska gitarr mer jetlaggad än han själv och tvingar honom att avsluta tidigare än planerat när den gång på gång tappar stämningen. Synd, för det lilla vi får höra från den sprudlande amerikanen lovar mer.

En halvtimme senare kliver kvällens huvudperson upp på scenen. Jag hade väntat mig en övervikt av svenskar i publiken, men de flesta röster jag hör är tyska – även om både Malmöitiska och Stockholmska letar sig fram i sorlet. Det är trångt, förväntansfullt och nästan andäktigt tyst när konserten börjar.

Amanda Bergman spelar med ett avskalat band: två sittande musiker, där gitarristen nästan försvinner för den som står längre bak än tredje raden. För oss längst fram blir det istället en tydlig närhet mellan trion. Mycket av materialet kommer från nya albumet embraced for a second as we die, ett lågmält och känsligt verk som Bergman själv beskrivit som ett sätt att hantera dödsångest. Det är vackert, naket och stundtals så stilla att publiken knappt vågar andas.

mexico dyker upp tidigt och sätter ribban direkt. Senare följer starka versioner av grasp och the moon in e minor. Mellansnacket rör sig kring sorg, världens lidande och hennes egen förlust av sin pappa – en erfarenhet som präglade föregående album Your Hand Forever Checking On My Fever. Det är vemodigt, men samtidigt märkligt tröstande. När hon till slut föreslår en “applåd för döden – och låt oss fira livet tills det är dags”, känns det logiskt.

Självklart blir det extranummer och kvällen avrundas på bästa sätt med Falcons.

Det enda som drar ned helhetsintrycket är lokalen: ventilationen räcker inte riktigt till för den täta publiken och ljudet hade gärna fått vara några snäpp starkare. Men i övrigt är det en stillsam och drabbande konsert som visar varför Amanda Bergman är en av Sveriges mest särpräglade röster just nu.