Ett band räddade mig tre gånger. Igår såg jag dem för andra gången.

Igår, för andra gången i mitt liv men första gången på nio år, spelade ett av mina absoluta favoritband och en av de viktigaste pusselbitarna i att forma mig som ung man i mitt musikliv. The xx.

Det londonbaserade bandet som hjälpte mig igenom en hel del i livet, utan att de någonsin visste om det.

Hur kan ett band betyda så mycket för en människa? Jag har funderat på det i flera dagar nu, och jag tror svaret ligger i att de aldrig bara var ett soundtrack. De var närvarande i tre helt olika kapitel av mitt liv, och varje gång kom de tillbaka precis när jag behövde dem som mest.

2009 gav de ut sitt debutalbum. Jag pluggade, var ung och sökande, någon som ännu inte visste vem han skulle bli. Deras viskande, sparsmakade ljud, rösterna som nästan tar i varandra men aldrig riktigt gör det, tystnaden som fick betyda lika mycket som tonerna, blev soundtracket till en tid då jag fortfarande höll på att formas. Jag minns rum, sena kvällar, den där känslan av att vara på väg någonstans utan att veta vart.

2012 kom Coexist. Samma år påbörjade jag min viktresa, jag blev, bokstavligt och känslomässigt, en halv person. Albumet handlade om samexistens, om att rymmas med sig själv mitt i förändring, om att två saker kan vara sanna samtidigt: att man bryter ner sig själv för att kunna bygga upp något nytt. Jag vet inte om jag hade klarat den resan utan just de låtarna i öronen, mil efter mil, dag efter dag.

2017 var jag vilsen igen. Ett annat slags vilse den gången, inte kroppsligt, utan något djupare. Då kom I See You. En titel som kändes orättvist träffsäker, nästan som ett skämt universum spelade med mig, som att bandet, efter åtta år tillsammans med mig utan att ana det, äntligen sa högt det jag behövde höra: jag ser dig, även när du inte ser dig själv.

Så när The xx klev upp på scenen i Slottsskogen, efter nio års tystnad, var det inte bara ett band jag såg. Det var tre versioner av mig själv som mötte den fjärde, studenten, den som höll på att bli hel, den som var vilsen igen, och han som till slut, efter allt, stod där i publiken och bara kunde andas.

Det låg något i luften, brukar man säga. Den kvällen var det bokstavligt sant. Ljuset föll precis som det ska över parken, mörkret lade sig sakta över träden, och när de första tonerna kom kändes det som om hela Slottsskogen höll andan tillsammans med mig. Varenda låt kändes som att den aldrig skulle ta slut. Ingen brådska, inget behov av att det skulle gå fort, bara ett rum av människor som för en kväll fick lov att stå stilla med sina egna minnen. Jag andades varje sekund med bandet, som om kroppen mindes något som huvudet hunnit glömma för länge sedan.

Och mot slutet, när Oliver Sim till slut inte kunde hålla sig utan klev ut i publiken, kändes det inte som en scenisk gest. Det kändes som att avståndet mellan oss, nio år, tre album, ett helt liv av att bli, brytas ner och byggas upp igen, för en kort stund bara upphörde att existera. Som om han, precis som albumet en gång gjorde, ville säga det rakt ut en sista gång: jag ser er.

Jag gick därifrån den kvällen som en person som fått något bekräftat. Att de låtar som en gång bar mig genom mina svåraste och viktigaste år fortfarande, nio år senare, kunde göra exakt samma sak. Det är sällan man får uppleva det, att något man älskade som ung fortfarande känns lika sant som vuxen.

Foton: Jens Gustafsson