Ett sömnigt soloalbum som vaknar till liv i “Fåglarna”

Det jag fastnar mest för på Framtiden som aldrig blev av är, kanske föga förvånande, texterna. Joakim Berg är fortfarande en av Sveriges allra viktigaste textförfattare, med en sällsynt förmåga att fånga samtidens oro och klä den i bilder som både skaver och glöder. Här skriver han om en värld där solidariteten vittrat sönder, där framtidstron blivit något nästan nostalgiskt, men han gör det utan att fastna i cynism. Det finns ett ljus i mörkret, en envis puls genom hela skivan.

Musikaliskt är albumet stundtals mer återhållet än vad texterna nästan kräver. Det finns partier som känns sömniga, där arrangemangen snarare vaggar än river upp. Ibland saknar man nerven och den omedelbara friktionen som kunde ha lyft flera spår ännu högre. Men samtidigt finns det något konsekvent i det där lågmälda uttrycket, som om musiken medvetet valt att lägga sig som dimma runt orden istället för att konkurrera med dem.

Det gör också att albumets starkaste stunder träffar desto hårdare.

Särskilt avslutande ”Fåglarna” lyfter helheten och visar varför det här är ett starkt soloalbum. Det är en stillsam men djupt drabbande final, där Berg hittar den där exakta balansen mellan resignation och trots. När han sjunger ”Man vinner inga krig om man inte prövar vingarna, så vi följer fåglarna” landar albumets kanske vackraste ögonblick.

Det är en rad som sammanfattar hela skivan. Kampen finns där, uppgivenheten också, men mitt i allt finns ändå rörelsen framåt. Ett försök att lyfta trots att världen känns tung.

Framtiden som aldrig blev av är kanske inte Joakim Bergs mest explosiva verk, och musikaliskt drömmer man ibland om mer puls. Men som helhet är det ett eftertänksamt, välskrivet och stundtals väldigt vackert soloalbum och med ”Fåglarna” som avslutning lämnas man inte i mörker, utan i något som åtminstone liknar hopp.

Foto: Martin Sköld