Ett vackert avslut i folkmusikens tecken

Beirut, Berlin Festival

Betyg: 9/10

Jag himlar med ögonen, och ryser bara vid åtanken. Den där stämningen går det inte att sätta ord på, min hjärna jobbar frekvent för att återskapa sammanhang, men filmen som rullar är ett jublande publikhav, massor av trumpeter och balkan-takter. I sanningens namn speglar det spelningen mer än allt annat. Jag blev förtrollad, förälskad och förlorad på en och samma gång.

Allt är så rätt; den sena speltiden, mörkret, det röda skenet och det stora publikhavet. Lägg därtill en Beirut i toppform, och en berörd publik av sällan skådat slag. Sommarens största mysfaktor sveper förbi i den varma Berlin-natten. Jag minns mycket väl när Beirut gästade Slottsskogen, men inget kommer kunna få mig att glömma denna afton.

Den struliga inledningen med diverse tekniska problem, räddas av en charmant, och samtidigt mycket ödmjuk Beirut, inför tusentals fans, och de allra längst fram himlar med ögonen. Valpögon finns det gott om. De som har någon när, håller lite extra om den man har kär. Folk vrider sig av entusiasm, jublar, och några fäller glädjetårar. Längs hela ryggraden, och ända in i benmärgen känns det. Det är storartat på alla sätt och vis.

Och vackrast är trumpeterna i medryckande Postcards from Italy. Folkmusik har sällan träffat så rätt som nu; med ena foten på balkan-halvön och andra på indieklubbar runt om i världen. En betraktelse alla borde få vara med om, och därför är det så otroligt konstigt att Beirut uteblev från det svenska festivalprogrammet.

Och då har jag inte ens berättat om de massiva applåderna i samklang med Nantes-pianot. Ett ögonblick utöver det mesta. För mig säger det allt, för er säger det förmodligen inget. Men att Beriut blev lika tagen av stunden som alla andra, förklarar troligtvis det allra mesta.

Såhär i hösttider tar jag med mig Beiruts värmande känslor in höstmörkret, och kan efter 15 genomförda festivaler krypa ned i soffan och dra lite extra på smilbanden, och börja drömma om banden som kommer göra nästa sommar. Och jag blir inte särskilt förvånad om Beirut blir en av dem. För alla andras skull, hoppas jag av hela mitt hjärta att så blir fallet. Något annat vore en skam.