Nyhet
Eurovision har alltid varit politiskt — bara inte för Palestina
Publicerad: 14 maj 2026 av Filip Beijer
”Eurovision är opolitiskt.”
Det är en mening som europeiska tv-bolag, kommentatorer och kulturredaktioner upprepar varje år som om den vore självklar. Som om Eurovision bara handlade om musik, glitter och märkliga scenkläder. Som om tävlingen existerade i någon sorts vakuum där världen utanför arenan inte spelar någon roll.
EBU själva beskriver Eurovision som ett “strictly non-political” evenemang.
Men det har aldrig varit sant.
Eurovision har alltid varit politiskt. Det har alltid handlat om vilka länder Europa vill omfamna, vilka konflikter som anses acceptabla att reagera på och vilka värderingar som ska signaleras inför hundratals miljoner tittare. Det märks i röstningsmönstren, i flaggviftandet, i de diplomatiska markeringarna och i hur snabbt tävlingen förvandlas från ”opolitisk underhållning” till moralisk manifestation så fort rätt konflikt dyker upp.
Det tydligaste exemplet kom 2022.
När Ryssland invaderade Ukraina tog det nästan ingen tid alls innan landet kastades ut ur Eurovision. Med all rätt. EBU hänvisade till organisationens värderingar och europeiska tv-bolag ställde sig bakom beslutet utan större protester. Politiker applåderade. Kulturvärlden applåderade. Sociala medier applåderade.
Och ingen verkade då särskilt bekymrad över att ”blanda ihop musik och politik”.
Ingen stod, tack och lov, i tv-soffor och sa att Eurovision borde vara neutralt.
Ingen pratade om att ”musiken måste få ena människor”.
Tvärtom verkade hela Europa plötsligt helt överens om att vissa saker är större än underhållning.
Men när det gäller Gaza förändras retoriken direkt.
Nu ska Eurovision plötsligt vara opolitiskt igen. Nu blir det kontroversiellt att ens diskutera Israels medverkan. Nu börjar människor prata om att kultur inte ska användas som politiskt verktyg. Samma personer som utan problem accepterade uteslutningen av Ryssland börjar plötsligt tala om komplexitet, balans och vikten av att hålla isär kultur och geopolitik.
Och det är där dubbelmoralen blir så svår att ignorera.
För samtidigt som Europa laddar inför ännu en vecka av ”United By Music” fortsätter bilderna från Gaza att spridas över världen. Sönderbombade bostadsområden. Sjukhus som slagits ut. Barn under rasmassor. Humanitära organisationer som larmar om katastrofala förhållanden. FN-experter, människorättsorganisationer och internationella jurister som varnar för krigsbrott och möjlig etnisk rensning.
Internationella domstolen i Haag behandlar just nu anklagelser om folkmord mot Israel.
Det här är inte någon perifer internetdebatt längre. Det är en av vår tids största humanitära katastrofer. Ändå verkar Europas nöjesmaskineri desperat försöka låtsas som att allt kan fortsätta precis som vanligt så länge kamerorna rullar och poängen delas ut.
Och kanske är det just därför så många människor reagerar starkare i år än tidigare.
Inte bara på själva beslutet.
Utan på den nästan paniska oviljan att erkänna att Eurovision redan ÄR politiskt.
För om tävlingen verkligen vore opolitisk hade Ryssland aldrig kastats ut från första början. Då hade principen varit konsekvent. Då hade EBU kunnat säga att Eurovision står över alla konflikter och att inga geopolitiska händelser någonsin påverkar tävlingen.
Men så fungerar det uppenbarligen inte.
Istället verkar reglerna förändras beroende på vilka länder som är inblandade och vilka konflikter Europa känner sig bekvämt med att reagera på offentligt.
Och människor märker det.
Det är därför argumentet om att ”musik förenar” börjar klinga allt mer ihåligt. För musik har aldrig existerat i ett vakuum, och Eurovision har definitivt aldrig gjort det. Tävlingen har alltid fungerat som ett politiskt skyltfönster för Europa, som en plats där kontinenten försöker visa upp sina värderingar, sin gemenskap och sin moraliska självbild inför resten av världen.
Problemet är bara att den självbilden börjar spricka.
För det är svårt att prata om mänskliga rättigheter som universella när reaktionerna ser så fundamentalt olika ut beroende på vem som står bakom bomberna och de uppenbara krigsbrotten.
Och det är kanske därför årets Eurovision känns annorlunda.
Inte på grund av låtarna.
Utan för att allt fler människor börjar genomskåda berättelsen om det ”opolitiska” Europa.
Detta är en krönika. Åsikterna och orden är krönikörens egna.