FESTIVALDÖDEN: Sverige brukade bygga framtiden – nu bokar vi bara samma artister

Jag scrollar in på ännu en svensk festivals hemsida.

Jag har sett affischen förut.

Inte exakt den här affischen.

Men nästan.

Samma huvudakter. Samma mellanskikt. Samma namn som spelade i grannstaden förra veckan och som ska spela i nästa stad veckan därpå.

Det är inte längre en lineup.

Det är ett turnéschema.

Svenska festivaler säger att de älskar musik.

Ändå bokar många av dem som om de vore rädda för den.

För tio år sedan letade jag efter namnen jag inte kände igen. Jag klickade på artister jag aldrig hört talas om, lyssnade på några låtar och köpte ibland biljett just därför. Festivaler var platser där man kunde upptäcka något.

I dag får man leta efter överraskningarna.

Ofta hittar man dem knappt.

Den stora frågan är egentligen inte varför festivalerna ser ut som de gör.

Den stora frågan är:

När blev vi så rädda för framtiden?

För det här handlar inte bara om festivaler.

Det handlar om ett samhälle som blivit besatt av säkerhet.

Om politik som styrs av opinionsmätningar.

Om företag som kopierar varandra.

Om kultur som allt oftare förvaltar det som redan fungerar istället för att leta efter det som kommer härnäst.

Festivalerna är bara symptomet.

Jag tänker på Hultsfred. Arvika. Emmaboda. Peace & Love.

Inte för att allt var bättre förr.

Det var det inte.

Toaletterna var sämre.

Maten var sämre.

Ljudet var ofta sämre.

Men nyfikenheten var större.

Det fanns en vilja att boka det som kunde bli nästa stora grej, inte bara det som redan var det.

Publiken anklagas ofta för att svika festivalerna.

Men vad händer om problemet inte är publiken?

Vad händer om publiken helt enkelt har slutat bli överraskad?

Jag var en vilsen tonåring i de värmländska skogarna när jag upptäckte band som Death Cab for Cutie, The Kooks, M.I.A., Cut Copy, Yelle och Lykke Li.

Men det var inte de stora namnen som förändrade allt.

Det var de små.

Banden man råkade gå förbi.

Banden som spelade för hundra personer klockan två på eftermiddagen.

Banden som ingen pratade om innan festivalen och som alla pratade om efteråt.

Det var där magin fanns.

Det bokas inte så längre.

I dag verkar många festivaler tro att deras uppgift är att bekräfta publikens musiksmak.

Förr utmanade de den.

Det är skillnad.

En festival ska inte vara en Spotify-algoritm med öltält.

Den ska vara en plats där framtiden får en chans.

I stället har vi byggt festivaler som allt oftare liknar köpcentrum med högtalaranläggning.

Samma artister.

Samma IPA-tält.

Samma food courts.

Samma marknadsföringsspråk.

Samma trygghet.

Men kultur har aldrig skapats av trygghet.

Ingen visste att Håkan Hellström skulle bli Håkan Hellström.

Ingen visste att Robyn skulle bli Robyn.

Ingen visste vilka artister som skulle definiera en generation.

Hade vi vetat det i förväg hade det inte varit kultur.

Då hade det varit matematik.

Problemet är att allt fler festivaler försöker boka musik som om framtiden gick att räkna ut i Excel.

Det går inte.

Framtiden kommer nästan alltid förklädd till ett frågetecken.

Till ett namn längst ner på affischen.

Till ett band som ingen hört talas om än.

Till en spelning som verkar vara fel val tills den visar sig vara det enda rätta.

Det kräver mod.

Mod att boka det okända.

Mod att stå för sina idéer.

Mod att misslyckas.

För varje festival som bokar samma artister som alla andra blir kanske lite tryggare ekonomiskt.

Men den blir också lite mindre viktig.

Och kanske är det därför så många festivaler känns mindre i dag.

Inte för att de har blivit sämre.

Utan för att de har slutat drömma.

För ett land som slutat tro på framtiden kommer förr eller senare också sluta skapa den.

Och kanske är det därför jag känner igen affischen innan jag ens hunnit läsa namnen.