Finns det ens ett parti som slåss för live- och klubbscenen?

När valrörelsen går in i sitt mest intensiva skede är det samma frågor som dominerar, år efter år. Brottsligheten. Invandringen. Skatterna. Energipriserna. Vården. Skolan.

Det är frågor som förtjänar stort utrymme. Men samtidigt finns ett område som nästan alltid reduceras till en bisak. Kulturen.

Om det inte är kulturkanon då, eller ett röstfiskande utspel om att strypa ”gangsterrappares” rätt att tjäna pengar på sin musik.

Det är märkligt.

Sverige älskar att beskriva sig som en musiknation. Vi är ett av världens största musikexportländer, våra låtskrivare ligger bakom otaliga internationella hits och svenska artister säljer ut arenor långt utanför landets gränser. Musik används ofta som ett bevis på svensk kreativitet och innovationskraft.

Men när den politiska debatten tar fart hörs väldigt lite om de förutsättningar som faktiskt gjort den framgången möjlig.

Ingen artist börjar på en arena.

Varje artist som i dag headlinar Way Out West, Sweden Rock eller Brännbollsyran har en gång stått på en liten scen inför ett fåtal människor. De har spelat på klubbar där arrangören också står i garderoben, på lokala festivaler som vågat boka ett okänt namn och på scener där ekonomin varit betydligt skörare än ambitionerna.

Det är där musiklivet börjar.

Och det är också där det blir allt svårare att få det att gå runt.

Samtidigt visar årets festivalsommar vilken enorm betydelse livescenen fortfarande har. Way Out West förvandlar Göteborg till ett internationellt kulturcentrum under några dagar. Malmöfestivalen fyller stadens gator med hundratusentals besökare. Runt om i landet lockar festivaler människor att resa, upptäcka nya artister och tillbringa pengar hos hotell, restauranger, barer och lokala företag.

Festivaler handlar därför om långt mer än musik.

De är motorer för besöksnäringen, skapar arbetstillfällen och bidrar till att göra städer mer attraktiva att både bo i och besöka.

Det är också därför det blir missvisande när kultur fortfarande beskrivs som en utgift snarare än en investering.

Enligt Tillväxtverkets turismräkenskaper omsatte turismen i Sverige 456 miljarder kronor under 2024. Festivaler och konserter är bara en del av den ekonomin, men de fungerar ofta som dragplåster för hotell, restauranger, transporter och handel. Samtidigt har Tillväxtanalys pekat på kulturens betydelse för regional utveckling och attraktionskraft. Det handlar alltså inte bara om vad som händer framför scenen – utan om vad som händer runt omkring den.

Ändå är det sällan den delen av kulturpolitiken som diskuteras.

Debatten fastnar ofta i hur stora anslagen ska vara eller vilka institutioner som ska få stöd. Den diskussionen är viktig och partierna har olika svar. Men betydligt mer sällan pratar vi om själva ekosystemet bakom musiklivet.

Vad händer när den lilla klubben tvingas stänga?

Vad händer när den lokala festivalen inte längre får ekonomin att gå ihop?

Vad händer när arrangörer inte längre vågar boka ett oprövat band därför att riskerna blivit för stora?

Det är frågor som borde angå betydligt fler än de som arbetar i kultursektorn.

De senaste åren har arrangörer vittnat om ökade produktionskostnader, stigande artistgager och en publik som blivit mer försiktig med sina pengar. Samtidigt förväntas festivalerna leverera större upplevelser än någonsin. Pressen ökar i hela kedjan – från den ideella musikföreningen till landets största festivaler.

Just därför känns initiativ som Kulturtåget viktiga. De försöker göra något som borde vara självklart: lyfta kulturen högre på den politiska dagordningen. Inte därför att kultur är viktigare än sjukvård eller skola, utan därför att ett samhälle också behöver mötesplatser, berättelser och gemensamma upplevelser.

Kultur är inte grädden på moset.

Den är en del av själva måltiden.

Politiker från höger till vänster besöker gärna festivaler. De inviger kultursatsningar, håller tal och berättar om sina favoritartister. Det är förstås inget fel i det. Tvärtom är det positivt att kulturen syns.

Men det räcker inte att uppskatta resultatet. Man måste också vilja skapa förutsättningarna för att det ska finnas något att inviga om tio eller tjugo år.

Värna om de små scenerna

Om Sverige även i framtiden ska vara en musiknation räcker det inte att hylla de artister som redan säljer ut arenor. Vi måste också värna de små scenerna, klubbarna och festivalerna där nästa generations artister får sin första publik. Det är där hela ekosystemet börjar.

Inför valet hoppas jag därför att kulturpolitiken får ta lite större plats än den brukar. Inte därför att den är viktigare än vården, skolan eller tryggheten, utan därför att den också säger något om vilket samhälle vi vill bygga.

Vi pratar ofta om hur Sverige ska bli rikare, starkare och mer konkurrenskraftigt. Betydligt mer sällan pratar vi om hur Sverige ska fortsätta vara kreativt, levande och attraktivt – både för dem som bor här och för dem som besöker oss.

Kanske är det just där livescenen hör hemma i valrörelsen. Inte som en smal kulturfråga, utan som en fråga om vilket land vi vill vara.

För den verkliga frågan är kanske inte vilket parti som har den bästa kulturpolitiken.

Den verkliga frågan är om det ens finns något parti som på allvar är berett att slåss för Sveriges livescen.

Sluta ta svensk musikexport för givet!