Florence + the Machine
Stockholm, 11/3 – 2019

”Hello, Stockholm.”

Det är med en spröd och skör röst som Florence Welch talar till publiken. Två låtar in i spelningen på ett fullsatt Globen uppmärksammar hon sin omgivning med en blyghet i rösten. Hon, som i livesammanhang oftast benämns som en ”naturkraft” eller en ”orkan”, låter ikväll liten som en sommarbris när hon hälsar oss välkomna. Men det visar sig vara en luring.

”I don’t like speaking… it’s just too quiet.”

För Florence Welch är högljudd. Hennes musik är svepande och stor, skräddarsydd för enorma festivalpubliker och arenor. Hon målar med breda penseldrag och grandiosa ordval. Och hennes röst, den röst vi alla hört och imponerats av, är magnifik. Det är ett dynamiskt instrument hon har till sitt förfogande. Den kan vara lika kraftfull och stark som ömsint och svag, och i mellansnacket även liten och ödmjuk.

Det är därmed synd att showen hon bjuder på inte är lika dynamisk. Scenen är sparsmakad och ser ut som en väldigt lyxig bastu hämtad från Arctic Monkeys månhotell. Den får hockeyarenan Globen att kännas som en gammal konserthall i behov av renovering, med långa träpaneler som sträcker sig från ena änden till den andra. I taket hänger ett dussin stora tygstycken. Mer än så är det inte.

Mer än så behöver det kanske inte heller vara. Florence är egentligen allt man behöver. Hon styr publiken med ömsint järnhand och likt en småsträng skollärare beordrar hon oss att hålla hand, kramas och lägga undan våra mobiltelefoner. Samtidigt flyger hon fjäderlätt över scenen med rösten i konstant kontroll. Hon är en sektledare av rang och vi är hennes trofasta följare.

Men hon är ensam ansvarig för festen. Ljusshowen är spartansk och bandet identitetslöst. De spelar otroligt tajt, likt den maskin de är döpta efter, men smälter beklagligt nog in i trädekoren alldeles för väl. Hade vi verkligen varit i en konserthall hade de som bäst förflyttats till orkesterdiket. Att så stor och expressiv musik kan framföras så likgiltigt är nästan en bedrift.

Det är således materialet från det senaste, lite mer timida, albumet High as Hope som lyfter högst ikväll. Patricia, Sky Full of Song och framförallt South London Forever är magiska. Cosmic Love och avslutande Shake It Out likaså. Men alldeles för många låtar lämnar en oberörd.

Det är dock aldrig Florences fel. Hon är karismatisk, rolig, en gud bland människor och hon fullständigt äger Globen. Inte heller är felets arenans, ljudets eller publikens. Det är inramningen. Scenkonstruktionen. Bandet. Ljuset. Florence är en ensam färgklick på en beige canvas. En Tim Burton-skapelse i en blek socialrealistisk Ken Loach-film. Magin förläggs oftast till ens fantasi och inte framför en på scen.

Vilket är trist. För Florence + the Machine hör egentligen hemma på betydligt större scener än lilla Globen. Deras mix av allsångsvänliga refränger, stora arrangemang och livsbejakande texter är som skapt för att eka ut över ett fullsatt Ullevi. Allt orkestrerat av en frontperson som vet hur man får individuella konsertbesökare att känna sig inkluderade i en betydligt större gemenskap. De bjuder på en behövlig mix av hopp, pop och breda gester. Allt som verkar saknas är insikten om detta hos dem själva.