Foxes
Bråvalla, 27/7 – 2014

På pappret är männen i en överhängande majoritet, men artister som Kings of Leon och Anthrax bleknar i jämförelse med de tillsynes få kvinnor som tar betydligt större plats. Vi såg M.I.A äga hela Bråvalla, Banks visa framtiden och Veronica Maggio skapa hysteri. I kategorin framtidsnamn bör vi även lägga till den brittiska sångfågeln Foxes – som trots sitt samarbete med Zedd är betydligt mer än en vokalist på en av EDM-industrins mest dollarinbringade låtar.

Det relativt lilla tältet Pacific har blivit lite av en plattform för den indieådra som bor mellan de stora radiotrimuferna på de större scenerna. Sub Pop-signade Lyla Foy inleder dagen inför ett relativt stort publikhav, tyvärr är de flesta där för att ta skydd från det regn som drar in över området. I fallet Foxes möts vi istället av hundratals genuint intresserade. Den eklektiska stämningen mellan publiken och den unga brittiskan håller dessutom i sig hela spelningen igenom.

Bara för ett par veckor sedan avtäckte den brittiska sångfågeln sitt debutalbum, Glorious. Därför är jag nästan överväldigad av responsen, publiken kan betydligt mer än bara textraderna i Clarity och avslutade Let Go For Tonight. Och därmed utesluts risken för att Foxes ska framstå som en one-hit-wonder med en urvattnade party-anthem. Istället lyser hennes självförtroende allt mer ju längre spelningen fortskrider – och jag förstår att hon är överväldigad av den entusiastiska publiken, jag är själv tagen av stunden.

Jag beundras artister som inser sina begränsningar, Foxes har material som skulle kunna täcka en hel timme, men hoppar gladeligen av scenen efter ett 35 minuters popmanifest.  Då har vi också hunnit med en snygg tolkning av Pharrells megasingel Happy och Massive Attacks eviga klassiker Teardrop i en mer subtil förpackning.