Foxygen är ett band som inte direkt drar sig från att skapa lite udda musik, något som de valt att verkligen dra upp till max på sin nya skiva Hang. Det är ett mellanting av studioalbum och en storslagen Broadway-show när bandet släpper sitt fjärde album, som är det mest ohämmade de någonsin skapat. Är det filmmusik, rockalbum eller bara ett vrickat experiment? Hang är allt detta samtidigt, och hur utanför boxen detta än verkar, så är det bra. Vimsigt och bångstyrigt, men bra.
Bandmedlemmarna Sam France och Jonathan Rado har tagit hjälp av en orkester på ungefär 40 personer för att ro i hamn det här överdimensionerade albumet. Det är centralt i varenda låt att de använt sig av ett storband – allt känns väldigt teatraliskt och medryckande. De har fört tillbaka musikalådran inom rockmusiken som var som störst under 70-talet, och rockhistorien har de hämtat inspiration från tidigare, men då mer i stil med The Clash eller 60-talets The Beatles. Nu är inspirationskällorna snarare Queen och Elton John, för på Hang är det rockopera à la 2017 som gäller.
Lekfullheten får som mest svängrum på låten Avalon. Pianot låter som om det hör hemma på en saloon i vilda västern, ljudet av steppdans kommer fram någonstans i mitten, och när låten lider mot sitt slut går det inte att hjälpa att visualisera en rad dansare iklädda fjäderboa och tajt fodralklänning som kickar med benen i takt. Allt är skruvat, härligt och ett udda nöje att lyssna på. När de inte är riktigt lika tokiga, men bara nästan, så bjuder de på mer lättsmälta låtar som passar även när en inte känner för att gå på cirkus. Mrs. Adams kombinerar dramatiska blåsinstrument med elgitarr och lustiga xylofoner i något som flyter på enklare än de flesta andra låtar på Hang. Morbida textrader som ”Now I’m hanging from a rope” och ”Whatcha doing now / with a gun in your mouth” möter lustiga mellanspel som skapar både en seriös och lättsam stämning.
Så pass mycket teater som Foxygen bjuder på är det skönt när On Lankershim bryter av och ljuder av lugnare folk och country. Lite show bjuds det fortfarande på, och inledningsvis är det oklart om det är Tiny Dancer som rullar igång eller om Fleetwood Mac smugit sig in på den annars så extravaganta scenen som resten av låtarna utspelar sig på. Textmässigt är det inte direkt något att hänga i granen, vilket tyvärr även kan sägas för de flesta av låtarna på albumet, men det faller i glömska bland alla musikaliska utspel som sker runt om.
Att ta sig an hela albumet i ett svep är lite av ett projekt. Det händer så mycket att du nästan blir lika matt som om du hade varit på en riktig föreställning – det är bara dialogen mellan musiknumren som saknas. Var för sig dock, eller några låtar åt gången, är Hang ett intressant skådespel för öronen.