Från indieromantik till skolkorridorens allvar – Adam Olenius kliver fram i helsvensk solodebut

Många förknippar fortfarande Shout Out Louds med den där nästan romantiskt vemodiga indiepopen som definierade ett helt 00-tal. Låtar som Impossible, Tonight I Have to Leave It och Please Please Please har etsat sig fast, och i centrum har alltid stått Adam Olenius, med sin darriga, ärliga röst och sitt direkta tilltal.

Att han nu solodebuterar med albumet 4 life känns både självklart och oväntat. Självklart eftersom hans låtskrivande alltid burit på något djupt personligt. Oväntat att det dröjt så länge, trots att han släppte en EP för ungefär ett decennium sedan. Här kliver han dessutom fram som producent för första gången i egen regi, vilket ger skivan en tydlig, sammanhållen nerv.

En stor del av materialet tog form eller snarare föddes i tanken i en skolkorridor. Under ett års tid satt Olenius där för att stötta sin son i en skolmiljö som inte fungerade för just honom. Bilden färgar hela albumet: en pappa på en hård bänk, i väntan och vaksamhet, medan melodier och formuleringar sakta tar form. Det är stillsamma låtar, men med en inre rörelse. Personliga minnen vävs samman med iakttagelser av ett barn som kämpar i en verklighet som ibland känns främmande och svår att navigera. Perspektivet är dubbelt, den vuxnes reflektion och barnets ofiltrerade blick.

Samtidigt har Olenius själv sett tillbaka på sin egen ungdom och hur han då förhöll sig till världen, och vem han är idag. Det finns en tydlig koppling mellan den osäkerhet och längtan han kände som ung och den mer eftertänksamma, ansvarstagande person han blivit. Den insikten genomsyrar 4 life och ger albumet en ödmjuk, självrannsakande ton.

Min favoritlåt på skivan är tveklöst Drömmarna. Som en ung drömmandes pojke, utan att kunna hela kontexten, känner jag att den låten verkligen satte spår på något sätt. Det är en fantastisk låt, och för mig kan den mycket väl vara årets låt på svenska i år. Titeln antyder sommar, sång och avslut, men här finns också ett stråk av oro och känslighet. Texten rör sig i glappet mellan hur det förväntas vara och hur det faktiskt känns. Språket känns nära, hudnära och oerhört starkt.

Ljudbilden är varm och organisk, med stråk och akustiska instrument som förstärker det intima anslaget. Samarbetet med Markus Krunegård på Mina Vänner känns helt naturligt. De har en gemensam historia i duon Serenades, och deras röster bär fortfarande en särskild kemi, Krunegårds rastlöshet mot Olenius mer eftertänksamma lugn. Här blir temat större, vänskap, barndom, föräldraskap och tiden som rör sig framåt oavsett om vi är redo eller inte.

4 life är mindre indieklubb och mer vardaglig kamp. Mindre romantisk flykt, mer ansvar och närvaro. Men förmågan att skriva melodier som borrar sig in och stannar kvar är intakt. Det här är en skiva som inte skriker efter uppmärksamhet, den viskar och dröjer sig kvar. Och mitt i allt står Drömmarna – en låt som fångar både barndomens längtan och den vuxnes reflektion. För mig är den årets svenska låt, en påminnelse om att musik kan nå djupare än ord ibland tillåter.