Live
Fricky
Way Out West, 10/8 – 2018
Publicerad: 11 augusti 2018 av
John Jonsén
Några minuter in i Frickys schemalagda tid känns det som ett oundvikligt faktum att hans Way Out West-framträdande är hans viktigaste hittills. Han ska följa upp den eminente Timbuktu, men som spelar långt över sina 70 minuter och tvingar Fricky med tillhörande Random Bastards-medlemmar att försöka soundchecka medan skånska och bas från Flamingo-scenen överröstar. När andra sidan av Slottsskogen äntligen tystnar så får vi bara bevittna ett stressat Umeå-kollektiv som vaggar nervöst runt mixerbordet. Efter tio minuter är ingen av dem kvar på scen. Det massiva antalet i publiken som väntar otåligt på att få se årets mest hypade artist börjar människor antingen självmedicinera den dåliga stämningen med gräs, eller så börjar de spekulera högt om Frickys frånvaro. ”Han har ju typ bara sex låtar eller nåt”, hörs längre bak i folkmassan. ”Han köper sig nog bara mer tid för att han inte kan fylla en hel timme”.
När Kär Pt. 1 väl dundrar igång och Fricky i backning av Cleo och Gonza-Ra stormar scenen försöker dra ur lite call-and-response-sång ur publiken så är mottagandet något antiklimatiskt – rundgången från mikrofonerna hörs mer än gensvaret. Dancehallvibbarna ur låten suddas ut mot festivalhögtalarnas ångvältsaktiga bas, och det vi lämnas med är förvirring. Publiken förväntar sig ett fullfjädrat svenskt gensvar på Drake, men Fricky i sitt något nervösa tillstånd kan inte leverera det. Han kämpar i hård motvind, utan någon överdrift. Först när Jireel kliver ut på scen och drar av Je T’aime tillsammans med Umeåsonen vaknar myllret av människor till liv. Becknarväskorna studsar i publikhavet så långt ögat kan nå. Lika uppskattad blir Leslie Tay i remixtagningen av Hon få mig, och lagom till att Fricky sjunger refrängen öppnar dessutom solen upp ur sitt molntäcke och fräter bort den dåliga stämningen. Som en straff på öppet mål är det dags för den oemotståndligt charmiga Mästerort, följt av Fricky som går ner till publikhavet och drar fram enorma jubel. Han vet hur en uppeldad publik ska handskas, det är det inget tvivel om, men utan gästartisterna som tändvätska hade situationen inte sett densamma ut.
-
Någonstans längs raderna under Man, tänkt som en låt att väcka förändring hos mäns beteende mot kvinnor, finns det ett gott meddelande med en god grundtanke. Men i det något förvirrade introduktionstalet till låten, när Fricky menar att ”man får lära sig massa snedvridna saker om hur det ska vara i livet som man – jag vet inte hur man ändrar på det, jag vet bara att det är fel”, så känns det mer som ett tafatt försvar än en aktion till förändring. ”Män som jag, aldrig kunnat ta i ansvar” sjungs ut över publiken, men det hade lika gärna kunna vara ”boys will be boys”. Den bittra eftersmaken försöker sköljas ur med kalashitten UÅ där nästintill hela Random Bastards kommer in och visar vart skåpet ska stå. Det är som att Fricky behövs räddas gång på gång under setet. Till och med under avslutande Aqua Aura krävs det att Cleo kommenderar en moshpit av publiken för att något ska hända på riktigt och innan hon knappt avslutat meningen så öppnas ett hål av Skepta-proportioner – ett enormt helvetesgap in i ett efterlängtat, katarsisartat kaos. Det är som att människomassan bara längtat på att få order att släppa kontrollen en stund. Alla sjöng med, alla dansade och kalaset hade äntligen börjat, men alldeles för sent. Way Out West var bundet kring Frickys finger, men han tog aldrig full makt över det. Skyll det på tekniska ljudproblem, skyll det på Timbuktu, men först när han inser att han faktiskt är Sveriges just nu största hype kommer han vara redo att flyga med egna vingar.