Ghostpoet

Sedan Rapper’s Delight någon gång i slutet av 1970-talet sådde det första fröet till det som skulle komma att bli hiphop har mycket hänt med den omdebatterade musikstilen. Det finns fortfarande namn inom genren som tröskar i de utnötta gangsterrap-spår som 2Pac populariserade i Amerika och Slick Rick i Storbritannien, men det finns också de som jobbar med enormt mycket innovation. En av dem som låter fantasin flöda är Obaro Ejimiwe, eller Ghostpoet som han kallar sig. Jag snappade upp namnet någon gång i mitten av 2011. Cash and Carry Me Home. En historia om en gravt alkoholiserad man utan framtidstro. En sluddrig röst sjunger ”lookin’ out the window at the world I just ain’t ready yet” med brittisk dialekt, och utan att bry sig om kommatecken. Allt i ett tämligen lågt tempo och renderat genom hängiga beats i bakgrunden.

Det är detta sound som genomsyrar hela Ghostpoets debutplatta Peanut Butter Blues and Melancholy Jam. De spöklika atmosfärerna ligger täta över Ejimiwes mumlande röst; en röst som skapar hans egna, karaktäristiska stil. Han konstruerar sina beats själv, exempelvis genom att sampla en dörr som slås igen och sedan förvrida ljudet till oigenkännlighet. Texterna behandlar ofta existentialistiska teman, färgade gråa av Ejimiwes melankoliska syn på livet. Ejimiwe är helt enkelt en poet, som musikaliskt lyckas få experimentell electronica, triphop, UK garage, pop och hiphop att samverka i en unik symbios som Ghostpoet. I höst gigar han på bland annat Berlin Festival, en bokning som bekräftar festivalens fingertoppskänsla. Läs en otroligt bra intervju med Ghostpoet här, och spana in debutplattan på Spotify.