Godspeed You! Black Emperor
Stockholm, 11/4 – 2018

Ett mörker lägger sig över Stockholm medan ordet “hope” flimrar på den stora skärmen på Vasateatern. Bandmedlemmarna i Montrealorkestern Godspeed You! Black Emperor rör sig långsamt upp på scen medan små, fragmenterade ljud börjar ta form – de utdragna, dova tonerna av cellon, den skimrande men samtidigt skärande fiolen, gitarrsträngarna som tycks låta som att de går sönder gång på gång snarare än att de spelas på. Texten flimrar fortfarande bakom dem i olika, trasiga handstilar. Verket Hope Drone, med sin makabra titel, är som de första stegen in i ett helvete där vi halvvägs på vägen inser att vi egentligen går hemåt.

Med halva bandet sittandes och hela bandet format i en halvcirkel sugs publiken in i en intimitet som är lika gripande som den är skrämmande. Ena sekunden simmar vi bland små, intrikata melodier och toner för att helt plötsligt kastas in i en storm som försöker överrösta den värld de kritiserar. Den värld de samtidigt vänder ryggen mot och öppnar sina famnar för. Skärmen bakom dem tycks både vara en avbild av denna värld och en dekonstruerad version av den. Videos av olika montage och kollage av bilder – övergivna tågspår, det ensamma huset ute på fält vi åker förbi på motorvägen, främlingar vars historier vi aldrig kommer att få höra, tomma städer som reser sig vemodigt. Godspeed tycks inte bara försöka tonsätta det förlorade, utan skapar en reträtt och en kritik genom att visa allt det fula för vad det är.

Första delen av konserten består av senaste skivan Luciferian Towers, ett album som är bandets hittills mest optimistiska. Där de annars fokuserar på det bedövande mörkret bjöd de i stället på svängiga protester – glimtar av en revolution som försökte formulera ett alternativ. Live blomstrar arrangemangen till ännu svängigare alster. Och inte nog med att bandets samspelthet förtjänar en konsert i sig – de tillåter dessutom verken att växa ännu starkare genom improvisation och en spelglädje som strålar som ett glimmer av hopp i all dunkelhet. Bosses Hangs redan catchiga melodiska hook blir ett mantra att hålla fast vid medan vi sänks ner i mörkret och skrien av Anthem for No State. Det är ett spektakel av blås- och stränginstrument, av gitarrer som skapar ljud de inte borde kunna göra, av slagverk som låter som tusentals arga steg och protester. Samtidigt vågar Godspeed vara ett av de få experimentella banden som inte bara målar allt svart: de tillåter det vackra och hoppfulla att skina igenom – de trollbinder en med två sidorna av samma mynt.

Fam/Famine och Undoing a Luciferian Towers smälts samman till ett långt stycke i mitten av konserten där vi får andas och vila en stund, blicka inåt och smälta både ljud och bild innan vi kastas tillbaka in i tiden till bandets första EP, Slow Riot for New Zerø Kanada. Det blir en mastodont till avslutning, ett manifest för det breda ljudlandskap de målat upp och förstört i över tjugo år. Scenen blir en storm över ett hav, där en aggressivitet av ljud samtidigt blottar en djup melankoli. Samplade röstinspelningar bryter fram genom oljudet, som en varning från den värld vi faktiskt befinner oss i.

Salen fylls med en vägg av samplade, repeterande ljud. En rundgång som aldrig tycks ta slut. De lämnar scen en efter en. Några bandmedlemmar kommer tillbaka och pillar på förstärkarna, ser till att rundgången och det distorterade oväsendet blir precis som det ska vara. Ser till att allt är rätt, justerar i minsta detalj så att balans uppstår i något som håller på att falla isär – sedan lämnar de oss.