Gorillaz förvandlade Slottsskogen till ett protestmöte på dansgolvet

De kom för nostalgin och dansgolvet, men Gorillaz gav Way Out West-publiken en lektion i solidaritet, konfliktzoner och demokratins nedmontering. Med handtecknad animation, orientaliska toner och en avslutande explosion till ”Clint Eastwood” bevisade bandet att underhållning och protest kan dela samma scen.

I en tid präglad av AI-slop där hantverket att skapa konst riskerade att tappa sitt värde valde Gorillaz att förnya sin tecknade värld genom att i våras lansera den animerade mini-filmen The Mountain, The Moon Cave and the Sad God. Den helt handtecknade filmen skapades med cell-animation, där karaktärerna ritas, bild för bild, på genomskinliga ark som läggs ovanpå en målad bakgrund och sedan fotograferas en i taget. Filmen hajpas och möttes av hyllningar av såväl nya som gamla fans. Det har snackats om den här spelningen hela helgen, nyfikenheten är stor på bandets show som ska avsluta festivalen.

Efter Lordes lektion i introspektion och självförverkligande flyttar Gorillaz vårt fokus och uppmuntrar till extrospektion. Det startar dansant men övergår snabbt i en konsert med ett tydligt politiskt budskap. Ett protestmöte har aldrig känts så nära ett nattklubbs golv,  Melancholy Hill känns snarare euforisk än melankolisk. Gorillaz lurar med sig alla till demonstrationståget genom att förstå något som alla föreningar och politiska organisationer bör komma ihåg om de vill nå ut brett: gemenskap är en förutsättning för solidarisk aktion. De flesta i publiken har nämligen kommit hit under falska premisser. De skulle ju dansa och sjunga till en nostalgi-bokning från tidiga 2000-talet, istället får de en lektion i mer och mindre uppmärksammade konfliktzoner i världen, hotet av demokratisk nedmontering, och olika medborgarrättskämpar som bandet vill uppmärksamma. Damon Albarn sänker tonläget som för att betona att detta inte bara är slagord, det är livet det handlar om, när han konstaterar att det är varje empatisk människas plikt att bry sig och säga ifrån när barn dör. Att Lambrini Girls skulle starta upp ett Free Palestine-skanderande under fredagen förvånade ingen, men att Gorillaz skulle få halva slottsskogen att sjunga Palestinas lov stod kanske inte med på allas bingobricka. Att väva in politiska budskap i musik som vid första lyssningen tas för underhållning är definitivt Gorillaz specialitet.

Det enda som skaver i mig är de många lagren av nostalgi. När Gorillaz först dök upp på musikscenen med sin genreöverskridande lo-fi hiphop/rock/pop kändes valet att gömma dig bakom animerade figurer spännande med en krydda av nostalgi till 80-talets animationsstil. Både Gorillaz estetik och sound byggde på en mix av nostalgi och kulturella referenser. 25 år senare är det the noughties, tiden kring millennieskiftet, som framförallt Gen Z lyfter i en nostalgi till en tid de själva aldrig upplevt. När Anoushka Shankar stiger upp som gäst på sitar är det ett eko av tiden då hennes far Ravi Shankar gästade västerländska poppiganter som The Beatles. Trender går i cykler men var går gränsen mellan cyklisk progression och meta-nostalgi? Hade Jean Baudrillard  argumenterat för att detta bevisar hans tes om hyperrealism där verkligheten slutat existera?

Gorillaz kan i alla fall konsten att bygga en setlist. Efter att först ha fått hela Slottsskogen att dansa tar vi oss via orientaliska toner mot ett par lugnare låtar innan basen dundrar ner i sin lägsta oktav, trummorna börjar mata på och kören successivt bygger upp mot gospel-klingande harmonier tills publikhavet formligen exploderar under avslutande Clint Eastwood. Gorillaz stängde Way out West genom att öppna publikens sinnen, empati, och medvetande med en scenshow som förhoppningsvis stannar kvar långt efter att vi återvänt till verkligheten och Göteborgarna fått tillbaka sin park.

Text: Emma Carlsson