Gorillaz: The Mountain – En resa utan karta med självklar framåtrörelse

Gorillaz fortsätter att expandera sitt gränslösa popuniversum. Med The Mountain, uppföljaren till Cracker Island, levererar Damon Albarn och Jamie Hewlett ännu ett kollageartat projekt där idéer, geografier och tidslinjer flyter samman. Det är ett album som både blickar bakåt och framåt och som samtidigt känns typiskt Gorillaz i sin rastlösa natur.

En betydande del av inspelningarna bakom The Mountain ägde rum under resor i Indien, där Albarn tillsammans med lokala musiker formade skivans grund. Det förvånar knappast. Få västerländska poparkitekter bär på en lika Indienkompatibel aura som Albarn – hans karriär har länge präglats av en nyfikenhet på musikaliska traditioner bortom den egna kontexten. Här blir det tydligt hur dessa intryck fungerar som både färgpalett och kompass.

Samarbetslistan är som vanligt monumental. Den är längre än kön utanför Ullevi inför en Håkan-spelning. Postuma inslag från tidigare bortgångna samarbetspartners som Dennis Hopper, Proof från D12, Tony Allen, Bobby Womack och Mark E. Smith från The Fall skapar ett emotionellt djup där Gorillaz historia får eka i nutiden. Samtidigt kontrasteras detta av samtida röster som Idles, Sparks, Black Thought, Bizarrap, Yasiin Bey, Omar Souleyman, Gruff Rhys, Anoushka Shankar, Trueno och Johnny Marr.

Just denna balans är en av skivans största styrkor. Det finns något vackert i hur dåtidens fragment samsas med nutida samarbeten som skriker samtid. Sparks sticker dessutom ut rejält – deras medverkan är inte bara ett kul namn i listan utan landar som albumets starkaste ögonblick. Fan, allt bröderna Ron och Russell Mael rör vid tycks förvandlas till guld.

Att kalla The Mountain spretig känns nästan banalt, men det är samtidigt en oundviklig observation. Det är svårt att förstå att man befinner sig på samma album när man går från The Hardest Thing – som rör sig i ett drömskt Melancholy Hill-landskap – till Manifesto med Trueno och Proof, där energin är betydligt mer frontal. Ändå finns det ett lim: när Albarn kliver in i refrängerna med sin karaktäristiskt lo-fi-dämpade, nästan telefonkomprimerade Gorillaz-stämma faller bitarna på plats.

Inte heller omfattningen går att ignorera. Med hela 15 spår är detta ett generöst projekt, ibland nästan överväldigande. Men mitt i allt hittar albumet tydliga energiinjektioner. Damascus, där Omar Souleyman gästar, bjuder på dansanta rytmer och syriska klubbvibbar som lyfter skivans senare del. Raden “Turkish coffee, Starbucks, get off me / Here to navigate the waves in the dark, no map” fångar på många sätt hela albumets känsla – en resa utan karta, där riktningen ständigt förändras men där framåtrörelsen ändå känns självklar.

The Mountain är därför inte en skiva som nödvändigtvis ska förstås i detalj. Den ska upplevas. Som en ljudlig expedition där fragment, gäster och idéer bildar ett kalejdoskop snarare än en linjär berättelse. Lite som en självupptäckande resa till indien.

Bara tanken på ett liveformat känns otroligt lockande. Att lyssna på albumet är en sak – att uppleva spektaklet på scen kan bli något helt annat. Förväntningarna inför ett framträdande på Damons favoritfestival, Roskildefestivalen i sommar, är därmed enorma.

Om The Mountain redan nu känns som en resa, lär den bara växa när den får kropp, ljus och inte minst i mötet mellan Albarn och publik.