Grattis Definitely Maybe

18 år har gått sedan Oasis debutalbum Definitely Maybe släpptes och bröderna Gallagher satte både ton och attityd på det brittiska 90-talet. Ett nytt kapitel i rockhistorien inleddes och en ny generation – ”The Oasis generation” föddes.

Definitely Maybe har blivit vuxen och jag tackar, bugar och bockar för plattan som kom att betyda så otroligt mycket för en hel generation. Och jag ska inte smyga med att även jag, något för ung för att uppleva Oasis ’94, kommit på mig själv framför spegeln med händerna bakom ryggen mimande till Rock ’n’ Roll Star.

Sensommar 94 alltså och här hemma i stugorna lyssnade svenskarna samtidigt på Tommy Nilsson som  låg etta på svensktoppen med låten Öppna din dörr. Den idag myndiga plattan låg etta på englandslistan i 77 veckor och blev 2006 framröstad till tidernas bästa album av NME:s läsare. Till och med förebilderna och hjältarna The Beatles fick se sig slagna med Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band på silver och Revolver på brons. Huruvida man håller med eller inte kan diskuteras men vi kommer inte undan att Oasis blev religion och Manchester dess Mecka.

Vi fick Supersonic, Cigarettes and Alcohol, Live Forever och Rock ’n’ Roll Star den 30 augusti 1994 och ikväll höjer jag glaset för Oasis. Och även om alla inte håller med och texten må balansera på linjen till patetisk vill jag tacka för att vi med förkärlek till britpop fått ett fenomen att samlas kring. Oavsett när vi är födda och oavsett vart vi kommer ifrån.