Hallå, hallå. 2018 är här och vi har precis börjat känna på numren, bolla lite med dem, klämma lite på åttan och fundera över om den verkar föra något gott med sig. Jag har slutat röka! Ni har ju ingen relation till mig eftersom jag skriver som ”redaktionen” men så är det i alla fall. Eller nej, så är det inte väl inte riktigt. Jag har försökt sluta röka. Det går dåligt. I dag har jag rökt sju cigg. Klockan är två.

Sju minus två = fem och det är exakt så många album vi tänkte tipsa lite extra om från de kommande tre fredagarna i januari. Vi gör ju som bekant den här genomgången varje månad (det släpptes så lite skivor av värde förra veckan att vi tog lite extra sovmorgon den här gången) och det finns redan mycket att se fram emot.

Eftersom vi inhandlar ny kalender passar Ty Segall såklart på att bocka av ännu ett releaseår. Panda Bear släpper i dag en skaplig EP. First Aid Kit gör alla Markus Larsson glada med en ny platta. ShitKid och HOLY bär den svenska fanan högt (bildligt alltså, det känns verkligen inte som flaggviftande musikakter). Och så har vi en pianist och lite annat löst folk som beskrivs mer i detalj nedan.

Har vi missat något? Vilken blir årets mattrend? Har du också en kompis som en gång blev skallad i ett dj-bås när han vägrade spela The Final Countdown? Välkommen att skicka ett mail till david@festivalrykten.se eller kommentera artikeln på Facebook.

Spice Boys – Glade (12 januari, PNKSLM)

Umeåbördiga Spice Boys har gång på gång knockat oss med sin medryckande garagerock. Nu har det äntligen blivit dags att albumdebutera med plattan Glade, vars hittills släppta singlar vittnar om stordåd. I promomaterialet står det att albumet genomsyras av kronisk cynicism, desillusion och frustration, tre minst sagt spännande teman. Spice Boys är centimeter från ett större genomslag – Glade kan mycket väl vara givet som ändrar på det.

tUnE-yArDs – I Can Feel You Creep Into My Private Life (19 januari, 4AD)

Utöver en supersnygg albumtitel kommer Merrill Garbus den här gången rustad med en officiell medmusiker. I Can Feel You Creep Into My Private Life är tUnE-yArDs fjärde fullängdare, utlovad att vara deras mest omedelbara och optimistiska musik hitintills. Det kan behövas när ämnena Garbus och Nate Brenner behandlar snarare vittnar om en upptrissad Twitter-debatt: nyckelord som identitet, ras och miljöpolitik stöps i det vanliga influenskaoset när det kommer till tUnE-yArDs. Pop, hip-hop, soul, folk, rock, 80-talshouse och afro-karibisk musik i en salig dansgolvsblandning. Som att röra på höfterna till en debattartikel av America Vera-Zavala.

Porches – The House (19 januari, Domino)

New York-killen Aaron Maine bildade en gång i tiden indievärldens gulligaste kärleksrelation med Frankie Cosmos, men sedan uppbrottet har Maines estetik blivit allt drygare – samtidigt som musiken bara blivit bättre. Numera ser han ut som en Iceage-medlem som gillar cowboys och kanske nyss varit med i en drogboostad bröderna Safdie-film. Å andra sidan är det skit samma om Maine aldrig mer ler på en Porches-pressbild om det kommande materialet visar sig lika starkt som tredjegiven The Houses två första singlar. ”Think I’ll go / Somewhere else / Where I can sink / Into myself”, sjunger han i oväntat klubborienterade Find Me. Gå! Ta hand om dig. Vi följer efter, på ett lite betryggande avstånd.

Shopping – The Official Body (19 januari, FatCat)

När Rachel Aggs inte vänstrar med indiebandet Sacred Paws (som dessutom smög sig in på vår årsbästalista) river hon av ett par Gang of Four-dyrkande postpunkhits med Shopping. All den spastiska och studsiga galenskapen gav oss en av 2015:s bästa låtar, och med stök-och-stoj-singlarna The Hype och Wild Child finns det all chans att The Official Body sätter ribban ruskigt högt för 2018 som postpunkår.

Nils Frahm – All Melody (26 januari, Erased Tapes)

Alla texter om Nils Frahms musikaliska projekt inleds alltid med att han har byggt någonting. Till synes hälften musiker, hälften snickare har tysken den här gången rest en hel studio i Berlin, där hans sjunde album spelats in. All Melody är också markören för hans första liveturné på tre år. De som sett Frahm live vet vilken uppenbarelse han är bakom pianot: när han med 2013 års Spaces i ryggen gästade GöteborgsOperan under Way Out West fick han musiken att kännas fullständigt gränslös i det ekande rummet. Av titeln att döma är All Melody nästa steg mot att sätta sin pianomusik på de stora festivalscenerna runt om i världen.

12 januari – Spice Boys – Glade
12 januari – Black Rebel Motorcycle Club – Wrong Creatures
12 januari – Panda Bear – A Day with the Homies EP
12 januari – Camila Cabello – Camila
12 januari – Shame – Songs of Praise
12 januari – Black Veil Brides – Vale
19 januari – Porches – The House
19 januari – First Aid Kit – Ruins
19 januari – Charlie Puth – Voicenotes
19 januari – A Grave with No Name – Passover
19 januari – The Go! Team – Semicircle
19 januari – The Shins – The Worms Heart
19 januari – Shopping – The Official Body
19 januari – They Might Be Giants – I Like Fun
19 januari – ShitKid – This Is It EP
19 januari – Kimbra – Primal Heart
19 januari – Tune-Yards – I Can Feel You Creep Into My Private Life
19 januari – Fall Out Boy – Mania
19 januari – Of Mice & Men – Defy
26 januari – HOLY – All These Worlds Are Yours
26 januari – Dream Wife – Dream Wife
26 januari – Nils Frahm – All Melody
26 januari – Ty Segall – Freedom’s Goblin
26 januari – Django Django – Marble Skies
26 januari – No Age – Snares Like a Haircut
26 januari – Calexico – The Thread That Keeps Us
26 januari – Khruangbin – Con Todo El Mundo
26 januari – Sleeping Giant – I Am
26 januari – The Spook School – Could It Be Different?