Hans Zimmer
Stockholm, 18/5 – 2017

Att ta filmmusik från vita duken till stora scener är en ny konserttrend som verkligen bitit sig fast. Gemensamt för samtliga kompositörer som turnerar med sina enorma kataloger är att de låter musiken vara fristående från det visuella material den är komponerad för. Förutom kanske John Williams, så är tyske Hans Zimmer det absolut största kompositörsnamnet de senaste decennierna som skulle kunna stå på en scen. Hans musik är inte den mest revolutionerande, inte den mest komplicerade och inte heller alltid den mest progressiva – men den har alltid ackompanjerat det visuella på bästa möjliga sätt. Det är också anledningen till att han är den han är i dag, att hans musik alltid har tjänat filmen i stället för att krampaktigt försökt sticka ut.

Alla som hade förväntat sig att Hans Zimmers första framträdande någonsin på svensk mark skulle bestå av en symfoniorkester med Zimmer som dirigent fick sina drömmar krossade efter spelningen på Coachella. Därifrån dök det upp klipp på en Zimmer som shreddade gitarr och betedde sig mer som en övervintrad rockstjärna än den blyga studioråtta man kunde förvänta sig att han var. Zimmer väljer att frångå musiken från filmerna till den grad att arrangemangen blir som helt nya. Det låter inte riktigt som originalverken, och heller inte riktigt som pop – mestadels svulstigt, pampigt och stundtals rejält överarrangerat. Zimmer känns tämligen ensam om att kunna lyckas med en sådan här typ av show, att bjuda på tiominuters-medleys utan rejäla hookar eller igenkänningsfaktorer förutom kopplingen till filmen. För lyckas gör han verkligen.

Spelningens innersta essens är spelglädjen och kärleken till musiken. Tillsammans med sitt massiva band – alla vänner och kollegor till Zimmer – framförs stora delar av hans massiva katalog. Precis som Zimmer själv proklamerar i början så handlar det inte om att på något sätt sälja in en ny film eller en ny komposition, utan enbart att visa upp hur roligt han faktiskt tycker att det här är. Som en vän tidigare hade sagt till honom, ”någon gång måste du möta din publik Hans” – den tiden är garanterat nu.

Zimmers spelglädje är både konsertens styrka och akilleshäl. Spelningen pendlar mellan att kännas väldigt progressiv sett till arrangemangen, och också väldigt gubbig. Samtidigt som Zimmer bjuder på några helt enastående arrangemang och sammanvävningar av melodier och teman, så visar han också upp väldigt torftiga sådana. Zimmers styrka har alltid varit de elektroniska elementen som han ofta bombarderat sina klassiska kompositioner med, och det är även när det är syntbaserat som Zimmer är som bäst. När han i stället väljer att leka rockstjärna och släpper fram den sologalna gitarristen är det inte lika bra. Det är inte alls bra. Det låter hemskt, och skär sig allt för mycket emot det övriga materialet.

I konstmusikvärlden har Zimmer ingenting att hämta, och försöker heller inte bli en del av den. Den här turnén – med all dess svulstighet – är det slutgiltiga beviset på att musik från film kan leva ett eget liv, utan att ha något gemensamt med varken de gamla mästarna eller filmen i sig. Hans Zimmer spelar på egna premisser, med en egen vision om vad en riktigt bra show är. Publiken älskar det, och min vän menar att det är en av de bästa – om inte den bästa – konsert han har sett. Det är bara ytterligare ett exempel på vilket avtryck hans kompositioner faktiskt har gjort, och att de betyder så mycket mer än bara bakgrundsmusik för den som tar sig tid och lyssnar på honom fristående från filmerna.

Med största sannolikhet kommer vi att få se mer av sådant här i framtiden. Konserter har många sett, men det är inte lika många som har sett musiken från några av Hollywoods mest sedda filmer framföras i unika versioner av de som skapade dem. Oavsett vilken kompositör bokningsbolagen lyckas få hit i framtiden så kommer de med största sannolikhet aldrig slå det här – Hans Zimmer är en ikon, vars oändliga musikskatt sträcker sig långt utanför filmmusikens begränsningar. Trots att kanske inte allt gör sig live.