2010 läste jag Hästpojken och schlager i samma mening och min hjärna höll på att kollapsa. De där murarna som bandet rev med sin punkiga och anarkistiska debut, Caligula, försvann i ett nafs. Så illa var det inte, men den skrikiga och hesa Elisson-rösten som blev en naturlig fortsättning på Bad Cash Quartet-eran fick ett abrupt slut. Istället för Göteborgs skitiga gator gick vi hand i hand på Liseberg. En aning för polerat för att jag skulle tycka om det, fullt ut. Men där fanns guldkorn – Medan vi faller är en grovt underskattad låt som river i hjärtat varje gång.
2013 läser jag inte Hästpojken och schlager i samma mening, vilken jävla befrielse, för att vara helt ärlig. Förvisso är det inte milavstånd till Från där jag ropar, men den här plattan visar upp ett enormt spann. Inte lika självklar som tidigare, där vi antingen skrikit oss hesa till Cancerkropp eller gungat i takt till När jag drömmer. Här finns lite av varje: självklara sommarsinglar som Samma himlar med akustiskt-tralltempo, ett unisont och naket avtryck i Brinner till göteborgsk samba-pop á la Håkan Hellström.
En magisk tanke är bandets frizon, det är här Martin Elisson och Adam Bolmeus tillåts visa upp sina register. Men det blir också deras fall. Få, om ens någon kan skapa lika smäktande sommarsinglar med stämpeln GBG och samba-pop i passet som en viss Hellström. Friskt vågat, hälften vunnet, eller? Möjligtvis är jag bara konservativ i det här hänseendet och önskar att någon kunde lägga Celebration Rock på luckan till Elisson – hans röst gör sig som bäst i nakna strukturer eller argsinta driviga melodier. Så i det här fallet får jag säga att albumet kvarstår som just en magisk tanke. Med handen på hjärtat gör det sig förmodligen bättre som en fyrspårig EP – då hade även jag varit lyrisk.
Brinner är inte bara plattans epicentrum ur ett symmetriskt synsätt (spår fem av nio), det är också bandets självklara fullträff. Det är lägereld, festivalscener i mörkret och campingfesternas sista vals. Skivans lugnaste stund smäller högst. Tillsammans med Cruisers, en vacker eftersläng av Caligula-punken, ser jag ljuset i tunneln genom att titta bakåt.
Möjligtvis märks det att Elisson och Bolmeus hängt med sedan 90-talet. Musikaliskt har de mognat, det handlar inte om att riva några murar – nu bygger vi broar. Men det är inte direkt Golden Gate eller vägen till pärleporten. Det har det aldrig varit och kommer aldrig vara. Det är krokigt och brokigt, och bör betecknas som ett gäng sommarsinglar. En magisk tanke blir en självklar sommarjobbare, en platta du kommer möta i P3 och på sommarens scener, men efter sex veckor med semesterersättning blir det rätt skönt att slippa den.