Henrik Berggren säljer sin Shoreline gitarr – men vilka andra ikoniska instrument har auktionerats ut genom åren?

Under småtimmarna natten till onsdag, exakt 01:55, dök ett inlägg upp på Henrik Berggrens Facebook – ett inlägg som snabbt fick spridning. Där berättar han att han säljer sin Gibson-gitarr. Det är inte vilken gitarr som helst: det var på just detta instrument han skrev ”Shoreline”, och den användes både under inspelningen och i musikvideon till ”You Wore the Crown; I Played the Clown”

Anledningen till försäljningen beskriver han kortfattat som ”svåra omständigheter”. Auktionen sker via Tradera, och buden har redan nått tiotusentals kronor. Att annonsen lades upp mitt i natten har inte undgått fansen – det väcker frågor och spekulationer. Men framför allt väcker det känslor. Det här är ett stycke svensk musikhistoria som nu är till salu.

Att artister skiljer sig från sina instrument är inget nytt – och när det händer, väger det ofta tungt både symboliskt och känslomässigt. Här är några andra uppmärksammade exempel:

Kurt Cobain – Fender Mustang

Cobains blå Mustang-gitarr från ”Smells Like Teen Spirit”-videon såldes 2022 för över 4,5 miljoner dollar. Förutom sitt ikonvärde användes en del av intäkterna till att stötta arbete kring psykisk ohälsa och klimatfrågor – vilket gav auktionen ytterligare djup.

Bob Dylan – Fender Stratocaster från Newport 1965

Dylans elektriska omställning på Newport Folk Festival är legendarisk. Gitarren han spelade på – och som satte folkmusikvärlden i gungning – såldes 2013 för nära en miljon dollar. En artefakt lika laddad som konserten själv.

Noel Gallagher – trasig Epiphone Supernova

Efter ett klassiskt Oasis-gräl med brodern Liam slängde Noel sin gitarr i marken. Den krossade Epiphonen auktionerades ut i sitt trasiga skick för över 300 000 pund. En symbol för ett av rockhistoriens mest infekterade syskonbråk.

Henrik Berggrens gitarrauktion är därför inte bara en privat angelägenhet – den sällar sig till en rad berättelser där musik, myt och materiella ting möts. Och kanske säger det något om oss alla: hur vi vill hålla fast vid en bit av något större. En låt, en era – eller ett ackord som aldrig riktigt tonat ut.