Det är inte oförståeligt att uttrycket ”second album syndrome” existerar. När ens debutalbum slår igenom på bred front, och det snabbt, blir det ibland svårt att följa upp succén smärtfritt. Det är lika lätt att lita på gamla meriter som att ändra bandets riktning helt. Resultatet blir ibland tråkigt, alternativt för långt bort från originalsoundet för att publiken ska vilja lyssna. Hinds ölnedstänkta och soliga debut Leave Me Alone från 2016 är till stor del självproducerad, men till uppföljaren har de arbetat tillsammans med Gordon Raphael som, bland mycket annat, producerat The Strokes första två album. Det vill säga det exempel som oftast tas upp i artiklar om just second album syndrome. Lo-fi-kvartetten väljer dock att jobba efter sitt motto ”our shit, our rules” och med I Don’t Run står det klart att bandet inte peakade vid debuten.
Garagepoparna från Madrid är ständigt turnerande, och spelade nyligen imponerande 14 gig på branschfestivalen SXSW. Trots att alltså ha slagit igenom sedan några år tillbaka kämpar de fortfarande mot att bli sedda som ett ”litet tjejband” och att armbåga sig fram i en värld som ofta väljer manliga motsvarande framför dem. ”We’re normal people who happen to be women playing guitars” säger de i en intervju där de berättar om sexismen i praktiken men också om alla de unga tjejer som kommit fram efter spelningar för att bandet fått dem själva att våga spela i band (även undertecknad försökte sig på detta efter att ha hört hitsingeln Bamboo år 2014). Hinds lyckas både i musik och sig själva hitta en balans mellan att ha obrytt roligt och att tangera mot det mer allvarliga.
Irritationen och ögonhimlandet hörs och blandas med de annars kärleksbetingade låtarna. De är trötta på killar som inte respekterar dem, på otrohet, på att vakna ensam och på att inte ens få slappna av när man är själv. Å andra sidan är de fortfarande lika kära och längtande: ”Because I only wanna dream with you by my side”. Lagom mycket mer moget och ett extra varv genomtänkt visar I Don’t Run oss ett band som inte räds för tanken av att växa upp varken själsligt eller musikmässigt. I en intervju inför albumet med Chicago Tribune sägs det tydligt av sångerskan och gitarristen Ana Perrote:
“We titled the album as an answer to all the people in rock ’n’ roll who believe that you have to live fast and die young. To me it’s nonsense. No, dude, this is a career. You don’t have to die tomorrow to have fun. I want to prove that music for women isn’t just a phase in their life.”
I samma linje sjunger Carlotta Cosial ”I wanna show you it’s cool to grow up / I wanna prove that your clock doesn’t stop at the club” i introspåret The Club. Med den större självbehärskningen och -insikten, det i positiv bemärkelse, är resultatet av det nya albumet en mer väldisponerad och dynamisk samling låtar än tidigare släpp. Mognare betyder inte nödvändigtvis dåligt – i det här fallet betyder det lite mer genomarbetat och oerhört bra. Vi undkommer som tur är inte de distade, bekymmerslösa gitarrerna men deras närvaro är mer välvald än tidigare. Om det är resultatet av att ha blivit varmare i kläderna eller rent produktionsmässiga förändringar står oklart men Hinds, trots att de låter väldigt mycket som just Hinds, är uppgraderade till sin 2.0-version.
Det handlar om fågelkvittret och taktartsbytena i Tester, åttondelstriolerna och de konverserande gitarrerna i Echoing My Name, att det lummigt heminspelade avslutningsspåret Ma Nuit växlar mellan spanska och engelska: de små detaljerna som fyller de tomrum vi inte trodde fanns. Hinds behåller helt enkelt rollen som praktexempel på ett band som skriver kul musik för folk som tycker om att ha kul och gillar sin indie lika delar solskenspoppig som garagegrumlig. I Don’t Run handlar om varma nätter med obesvarad eller outtalad kärlek, dränkt i lekfulla melodier och berättande temposkiftningar. Bland bandets merch kan man köpa en View-Master, sådana en kanske hade som barn och kan liknas vid föregångaren till VR-glasögon, med enligt dem själva ”crazy Hinds photos!”. Tills man investerar i ett par sådana räcker albumet gott och väl för att vi ska få känslan av en sommarkväll i Madrid med ett gäng vänner och en undran om vart natten kommer leda.