Höstens bästa konsert?!

The War On Drugs, Lilla Hotellbaren

Betyg: 10/10

I hjärtat på söder, mingelbaren på Scandic Malmen är fylld till bredden med Dagmar-tygkassor, Sanqvist väskor, flanellskjortor och slitna jeans. Nyheten om att amerikanska The War On Drugs är i staden och lirar gratis verkar ha uppmärksammats på många håll. Lill-lördagen till ära varvas det mellan husets och en stor stark. Gratiskonserter i allmänhet, brukar sällan vara av intresse, allt för ofta är det mellanmjölken som ska försöka påtvinga oss deras melodier, så är dock inte fallet en kväll som denna. Redan på förhand är jag övertygad om att detta kan bli höstens allra bästa konsert.

Sensommaren och nu i hösttider, har mina lungor fyllts av kyligare luft och ur högtalarna har de värmande gitarrslingorna till The War On Drugs träffat mig rätt i hjärtat. Sämre blir det inte av den perfekta inramningen, den sprängfyllda lokalen och de stora förväntningarna. I takt med att temperaturen stiger, skalar vi av oss, plagg efter plagg. Man känner fukten på läpparna, och ser svettdropparna på de blänkta pannorna, samtidigt som vi ser avundsjuka blickar utifrån från folk som också hade velat vara där. Kanske är det första gången som ett trettiotal personer ser en hel spelning utanför lokalen? Lilla hotellbaren har omvandlats från mingelbar till Söders hipsterbastu.

Nyligen släpptes tokhyllade skivan Slave Ambient, och jag kan inte annat än instämma i denna körsång av kritiker. Den amerikanska folksjälen vilar likt en hinna över oss, när de fyra bandmedlemmarna förtrollar oss i 80 minuter, och skulle med glädje kunna fortsätta åtminstone 80 minuter till. Det är Best Night som inleder vår resa genom den amerikanska rocken med sina lättsamma gitarrer, förföriska röst och vackra ackompanjemang. En helhet som saknar motstycke. Somliga är här för mästerverket Baby Missiles, så även jag, men mina förhoppningar ställs i större grad till Comin’ Through, som utan tvekan är bandets vackraste historia. Och som kvällens tredje låt nås vi av Comin’ Through, låten som satt mig i trans, som toppat mina listor under sommaren och den tidiga hösten. Jag tackar övremakter, drar på smilbanden och vet att så många andra hade offrat en hand för vara där nu, när ljudvolymen helt klanderfritt bryter sig loss från strängarna och sveper in lokalen i en enda dimma.

Under Baby Missiles och Brothers stiger temperaturen ytterligare några grader, och redan nu kan kan jag konstatera att höstens bästa konsert redan är avklarad, trots att vi knappt börjat.

Foto: Victor Lundmark, 520. Mer bilder från spelningen finns hos våra vänner 520.