HUMAN TETRIS

Förutom just namnet, som går att ses som en hyllning till landsmannens Alexey Pajitnov för hans spel om fallande block, har HUMAN TETRIS väldigt lite gemensamt med annan rysk musik som nått mina öron. Visst, få har väl lyckats missa t.A.T.u. I övrigt är det dock främst klassiska kompositörer som nämns när man pratar ryska kreationer.

Därför fläktar HUMAN TETRIS ännu friskare. Vid första lyssningen låter de som Joy Division, eller annat valfritt post punk-band från 80-talet. Vid andra, tredje och sextiosjunde lyssningen är det fortfarande den beskrivningen som ligger närmast. Absolut gör 2000-talet sig påmint och det går att dra paralleller till exempelvis Interpol. Texterna osar av förtvivlan, den dova rösten smakar av uppgivenhet och gitarrslingorna rungar av desperation. Detta är tveklöst bland det bästa Moskva och Ryssland har att erbjuda.

Således känns det en smula betungande att tvingas komma till insikten att jag nog aldrig kommer få uppleva detta live. Inte för att de är rätt okända i västvärlden. Inte för att de är ryssar. Utan för att de har lagt ner. Att jag läser detta med bandet i lurarna känns visserligen väldigt tragikomiskt, men ack så passande.