Det flyger polishelikoptrar dagligen över Biskopsgården. Granater kastas in på balkonger, gängledare blir offentligt avrättade med maskingevär, samtidigt som det bränns bilar i Rosengård och ambulanser blir beskjutna i Grimsta. Oavsett var vi befinner oss känner vi segregationen växa som en cancersvulst i hjärtat av landet. När vi bara vill stänga ögonen för omvärlden en stund och drömma om någon annans värme och närhet finns ändå oron över nästa tragedi alldeles för nära. Kombinationen av oförskönad melankoli och ett medvetande för samhället har sällan några musikaliska utlopp utanför punkscenen, där Tant Strul och Könsförrädare utgör några av de få exemplen. Men det finns ingen med samma samhällssyn som kan skapa lika antemiska låtar som Robert Hurula – där varje låt är lika mycket slag i magen som en tröstande kram. Med Vapen för dom hopplösa har Hurula gett oss den väljusterade dosen av eskapism vi behöver, en ventilation för allt ingrott hat och låtar högljudda nog för att dränka ljudet av polissirener.
Om debutalbumet var sommaren är denna en karg och bister höst i jämförelse. Det är en bitande kyla, en stundande depression, en inblick i total bottenlös ensamhet – men samtidigt en brinnande önskan om kärlek och närhet som balanseras på albumets elva spår. Solskensglädjen och den glänsande produktionen ifrån Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för är utbytt mot den kanske smutsigaste och mest härdade ljudbilden i svensk pophistoria. Referensramen är till och med närmare Hurulas punkrötter i The Vicious eller sin postpunkfrenesi i Cross än vad den är till det i jämförelse lättsamma Masshysteri.
Redan en minut in i albumet kommer det en gitarrslinga som sällan har representerat totalt känslokaos lika väl som inledande Ont som jag. Tillsammans med en disteffekt från innersta skiktet av helvetet sätter den tonen för Vapen för dom hopplösa och introducerar hur emotionellt aggressiv den är. Ont som jag är bara början på en berg-och dalbana av gåshudsingivande refränger, kärlekstrånande lyrik och smittsamma melodier. Ny drog och Exorcist har båda förmågan att suga fast sig i skallen så pass hårt att det behövs en minnesförlust för att rensa dem, medan den dansanta Helvete här och den lika vackert stråkdränkta som storslagna Kom över nu känns som cementerade Hurula-klassiker redan vid första genomlyssningen.
Ändå finns det en vilja för Hurula att förändra, omarbeta och överträffa sig själv. Titelspåret låter alla närhetssökande känslor få utlopp i vad som kan vara Hurulas mest sensuella låt, mest en effekt av att den är helt utan sång; att han låter instrumenten få tala klarspråk. Någonting som han aldrig gjort tidigare, men ger resten av albumets texter en chans att ordentligt sjunka in – för det behövs. Under alla band som Hurula medverkat i har det alltid funnits spår av uppväxten och upplevelser i lyriken, men aldrig någonsin så oförskönat självutlämnande som på Åtta trappor. Att han spontant slänger ur sig namnet på bekanta och gator i en hemstad känns som någonting naturligt sedan debutskivan, men att explicit sjunga ”Inbrott i en bil / bara 18 bast / Inbrott i en till / blev tjallad, åkte fast” är på en helt ny nivå. Samtidigt gör det att han känns okonstlat naturlig och omedelbar. Inga undanflykter eller eufemismer. Som att han har kommit i fas med sig själv och sin egen sorg.
Oavsett vad kommer Hurula alltid göra det som står honom närmast hjärtat. På så sätt har vi fått ett album att döva höstens smärtor med; ett album att glömma världen med; ett album som kräver alla dina känslor, men ger det dubbla tillbaka. Samtidigt som det kortsiktigt är det perfekta botemedlet mot att vakna oroligt mitt i natten av tjutande sirener som ilar förbi på gatan är det på lång sikt ett steg närmare till vad Hurula försöker skapa med sin konst – att främja det fula i allt det vackra och att låta kaoset, dissonansen och mörkret ta plats i allt det ordnade och vanliga. Vart det än slutar är vägen dit genom Vapen för dom hopplösa något av det mest djärva och gripande som skapats på svensk mark under väldigt många år.