I Atlantis ekon hittar Sand & Hallander sin egen verklighet

Sand & Hallander är en av de där duorna som känns både självklara och svårplacerade på samma gång. Det finns något tidlöst över deras musik, men samtidigt låter den aldrig dammig. När vi slår en signal till Nina Sand och Emmalisa Hallander befinner de sig uppe i Norrbotten. Samtalet får en småskakig start med lite ljudstrul, men det hör nästan till. Ganska snart landar vi i ett samtal om vänskap, verklighetsflykt, Atlantis-studion och varför det ibland krävs ett modigt ja för att livet ska börja röra sig framåt.

Deras nya EP Verkligheten bär tydliga spår av sextio- och sjuttiotalets låtskrivartradition. Harmoniken, värmen, melodispråket och det organiska groovet för tankarna till en tid då låtar fick andas. Någonstans mellan Ted Gärdestad, Joni Mitchell, Simon & Garfunkel och The Mamas & the Papas hittar Sand & Hallander ett eget språk. Det är ingen retroövning, snarare ett varsamt destillat av det bästa från förr placerat i en nutida kontext.

Att EP:n spelats in på Karlbergsvägen 57, den legendariska Atlantis-studion, säger nästan allt. Här har generationer av svensk musikhistoria fångats på band. Och det hörs.

Titelspåret Verkligheten fungerar som EP:ns nav. När jag frågar varför just den titeln fick rama in hela projektet blir svaret nästan filosofiskt.

– Våra liv är väldigt självbiografiska, men på olika sätt. Det finns gemensamma känslor, gemensamma frågor. Verkligheten blev någon slags förankring, det som faktiskt är viktigt. Många av låtarna handlar om att leva i verkligheten, trots alla distraktioner och villovägar.

De beskriver en samtid där skärmar, brus och flyktmekanismer hela tiden konkurrerar om vår uppmärksamhet.

– Vi sjunger ju att verkligheten skyms inför rädslan för framtiden. Det handlar om att försöka vara i nuet, trots att det ibland känns svårt.

Om debutalbumet Älskar, älskar inte till stor del kretsade kring kärlekens direkta skiftningar, finns det här en annan tyngd.

– Vi har blivit bättre på att rannsaka oss själva, säger de. Att försöka se våra egna brister och formulera andra saker än bara den klassiska kärlekssorgen.

Det märks också i soundet. Produktionen är luftigare, mer sparsmakad, med större fokus på låtens kärna. Inspelningen i Atlantis blev avgörande.

– Det blev ett väldigt organiskt resultat. Vi ville fånga något genuint. På låten Ifred spelades ett basklarinettparti in rakt igenom, nästan helt spontant. Det blev magiskt. Sådant går inte att planera fram.

En central låt på EP är Ett ja till livet, som enligt duon föddes ur ren rädsla.

– Den kom ur känslan av att stå inför något nytt och läskigt. Det kan kännas som döden att bryta upp och börja om, men ibland måste man våga säga ja ändå.

Det där trotsiga ja återkommer genom hela EP. Inte som naiv optimism, utan som ett aktivt val.

– Vi har båda mognat mycket, både musikaliskt och som människor. Att säga ja till livet innebär också att acceptera konsekvenserna av det.

När jag frågar vilken låt som bäst fångar Sand & Hallander 2026 blir svaret först tveksamt, innan de landar i titelspåret.

– Verkligheten har något lekfullt över sig samtidigt som den bär på de här insikterna. Våra röster gifter sig väldigt fint där.

Deras låtskrivande är lika mycket vänskap som musik. Idéerna föds i replokaler, i sms-konversationer och under långa telefonsamtal.

– Det finns inget tydligt mönster. Ibland kommer någon med ett frö, ibland med en nästan färdig låt. Vi känner varandra så väl att det mest personliga ofta får ta plats direkt.

Den självdistans som präglar deras texter är också viktig.

– Humor finns alltid där. Dels för att rycka upp sig själv, men också för att skapa lite distans till det svåra. Det gör saker mer mänskliga.

När sista spåret tonar ut hoppas de att lyssnaren lämnas med något mer än bara en melodi.

– Att man känner sig förstådd. Mindre ensam. Att det finns hopp, även när låtarna rör mörka ämnen.

Och om Verkligheten vore en plats?

De skrattar innan svaret kommer:

– Ett skimmrande hav. Lite vind. En eka eller en segelbåt. Något som lockar en att hoppa i.

Det är en träffande bild av EP i stort. Den skimrar, lockar och bär på en stillsam rörelse framåt.

Sand & Hallander säger ja till livet.

Jag säger ja tack till att de tackade ja till intervjun.