IBV

Samtidigt som min lägenhet omvandlas till en hemmafest utan min vetskap dyker IBV upp framför ögonen på mig. Bland skurna limebitar, Schweppesflaskor och 38% hörs Olle Strandbergs rop dränkt av krav på ambitioner och livets tveksamheter. I’ve Become Vapour heter numera IBV, för den intresserade är det här en lillebror till Anton i Holograms. Och visst, även om IBV inte smäller till med en punkänga är det samma intensiva förkärlek till 80-talet. Hesitation markerar redan med de första två sekunderna vad som blir ett återkommande tema, närheten till Nordpolen. Kopplingarna till Pelle Hellströms Skimret må vara påtagliga, men när det är precis den här elektroniska popmusiken vi suktar efter spelar det mindre roll. Olle leker med melodier som andra leker med livet. Det här en berg- och dalbana i synthlandskap; det kittlar i maggen och spritter i benen. De euforiska ljudslingorna etsar sig fast framför dova rop likt ett eko från en dunkel gränd.

Det är svärtan som gör det tänker jag, hur post-punk-referenserna färgar ljudbilderna en aning mörkare, men så hörs samba-takterna i Untitled samtidigt som jag skulle vilja röja loss till Joy Division i en källarlokal. 80-talets otaliga referenser ryms i de här lungorna, för om Nordpolen varit med och givit dekadensen ett ansikte så är det här engelskspråkiga soloprojektet en efterlängtad dos av samma mynt. Förmodligen tillräckligt kaotiskt för att skaka liv i Sincerly Yours. Drömmarna finns där.