Ida-Lovas debutalbum landar i en svensk poptradition som är lätt att känna igen, men svår att helt avfärda. Det är musik som inte försöker uppfinna något nytt språk, utan snarare använder ett redan välkänt för att fånga något väldigt direkt och känslomässigt omedelbart.
Skivan rör sig konstant mellan två lägen: det uppdrivna och det avskalade. I det ena pressas tempot upp i låtar som vill spränga sig fram med stora refränger och en känsla av “nu eller aldrig”. I det andra dras allt ned, och kvar blir mer av en rå nerv där texterna känns som om de kommer före eftertanke.
Det är också i det senare läget som hon ofta blir som mest intressant. Framför allt sticker ”Sprit och tabletter” ut, en av de mest avklädda och obekväma stunderna på skivan, där språket är rakt, nästan brutalt, och där rösten bär mer desperation än kontroll. Det är just den typen av låt som gör att albumet känns mer levande än perfekt.
Samtidigt är det svårt att inte höra hur mycket av uttrycket som har tydliga rötter i svensk pop de senaste decennierna. Influenserna ligger nära ytan, och vissa melodier och teman rör sig i ett ganska välbekant mönster. Då och då gör det att helheten glider förbi lite utan att riktigt fastna.
Men det finns något i framförandet som ändå håller ihop det. När Ida-Lova släpper fram sin raspiga, spruckna röst uppstår en närvaro som gör att även enklare låtar får tyngd. Hon låter ofta mer som någon som försöker få ur sig något viktigt i stunden än som en artist som kalkylerar effekt och det är där styrkan ligger.
Det här är inte en debut som känns helt färdig, men den känns ärlig i sitt ofärdiga tillstånd. Och just därför blir den intressant att följa vidare.