I’m a hiphopper, yes I am

Nedräkningen har börjat, världens största hiphopnamn skall göra entré på en scen i Borlänge inför 70 000 förväntansfulla ögon. När jag ser nedräkningen går tankarna omdelbart till Coachellaspelningen, där Jay-Z gjorde en minst sagt fenomenal spelning. Trots att jag inte är någon hiphoppare med baggy jeans, lösa tischor, Yankees kepa och bling bling runt halsen, blev jag helt tagen då som nu. Det är något speciellt med just Jay och hans Z. Det finns bara ett ord för sådana som han entertainer. Och det märks att det finns tanke bakom showen som har stora influenser från rockvärlden. Mitt i allt hörs U2:s Sunday Bloody Sunday, och under hans amerikanska turné fick vi höra Oasis Wonderwall. Kombinationen med hiphop till klassiska rocklåtar är lite revolutionerande, men känns lika självklart som att Jay-Z är hiphoppens största.

Det är ett jävla martahon, jag springer inte en meter, men pustar ändå ut som om jag sprungit de 42 km. Trots att klockan är två på natten, klibbar linnet och svetten rinner ner för pannan. Hard Knock Life och 99 problems krossar allt motstånd i natten, men rysningarna kommer i Empire State Of Mind, då hela publiken sjunger ut samtidigt som de håller på att tappa andan. Det är magiska stunder. Tyngst kvällen till ära är Numb/Encore och jag känner mig fullkomligt tom efteråt. Helt klart en av de bästa spelningarna festivalsommaren 2010, du som var på P&L och missade Jay-Z, du var inte på P&L.

Frågan är bara hur man ska kunna toppa det här? Detta är det största som hänt Borlänge sedan Mando Diao blev Sveriges nya popexport, Peace & Love blev Sveriges största festival och Jussi Björling kom till världen. Damn. Jag är mållös.