Ingen i Sverige vågar riktigt skriva om M.I.A. – men musiken kräver det

Det börjar med ett tut, ett överdrivet, nästan plastigt trumpetstöt som både skaver och väcker minnet till liv. För den som följt M.I.A. länge känns det som ett eko av det förflutna, men på M.I.7 får det en ny laddning. Här återkommer trumpeten som ett återkommande motiv, färgat av apokalyptisk symbolik från Book of Revelation,sju signaler som ramar in ett album som vill vara både andligt manifest och digitalt motståndsprojekt.

Som hennes sjunde studioalbum, utgivet via eget bolag, känns M.I.7 medvetet frikopplat från popmaskinen. Titeln bär dessutom en dubbelhet: den syftar inte bara på ordningen i diskografin, utan anspelar också på brittiska underrättelseenheten MI7, historiskt kopplad till propaganda och informationskontroll. Den typen av språklekar är typisk M.I.A., där stat, språk och makt alltid ligger under ytan.

Efter ett splittrat mottagande av MATA är detta en mer avskalad och friare skiva. Strukturen beskrivs som sju “låtar” utdragna till ett 16-spårs flöde, där gospelinfluenser, elektroniska utbrott och körpartier från Sunday Service Choir, kopplade till Kanye West och Jesus Is King, vävs ihop till något som pendlar mellan klubblokal och kyrkorum.

Inspelad i flera länder under en intensiv kort period får skivan en rastlös, nästan dokumentär känsla. Det finns en råhet här som påminner om tidiga M.I.A., men också en tydlig andlig omdirigering. Hon har själv beskrivit det som sitt svar på ett gospelalbum, präglat av en vision av Jesus och en mer uttalad kristen tro.

Lead singeln “Everything” sammanfattar mycket av det här: en klubbig, upplyftande hymn där tacksamhet och tro möter elektronisk puls. Det visuella, M.I.A. i ökenlandskap tillsammans med barn, förstärker känslan av något avskalat och direkt, nästan barnsligt enkelt i sin övertygelse.

Samtidigt är projektet omgivet av en typisk M.I.A.-estetik av teknikskepsis och symboltungt bildspråk, där hon bland annat kopplat sitt modeprojekt till idéer om skydd mot modern trådlös strålning. Det gör att albumet rör sig i ett gränsland mellan tro, teknikrädsla och politisk allegori.

Det här har gjort mottagandet splittrat. För vissa är det ytterligare ett steg bort från den politiska skärpan i Paper Planes-eran. För andra är det just denna kompromisslöshet som gör henne fortsatt relevant.

Men vi är här för att bedöma musiken. Och det är också där M.I.7 vinner.

Det är spretigt, ojämnt och ibland överlastat, men också levande, idédrivet och svårt att ignorera. När det fungerar finns det en euforisk kraft som få andra samtida popexperiment riktigt når upp till.

Och kanske det mest intressanta: det här är en skiva som sannolikt kommer diskuteras mer än den recenseras i Sverige. Det är slående hur tyst det ofta blir kring M.I.A. i svensk musikjournalistik, som om det är enklare att avfärda än att faktiskt ta i materialet. Just därför känns M.I.7 som en av de mer obekväma, men också mest nödvändiga poputgåvorna att förhålla sig till just nu.