Ingen sommar utan Dungen

Text: Emma Carlsson

För den flitige konsertbesökande stockholmaren är detta en väl etablerad sanning, oftast i
form av en i god tid slutsåld spelning på Trädgården live sessions. Superbandet som blandar
psykedelisk rock med svensk folkmusik är ju egentligen en given festivalbokning, vad är mer
sommar än musik som låter som sepiafärgade fotografier? I år är dock detta sommarens
enda chans att få uppleva dem, på en parkeringsplats nedanför Eriksdalsbadet, ståendes på
en skateboardramp. Ölen kostar 65 kr, entrén är fri, och det lilla staketomgärdade bar-
området är fullt till bristningsgränsen.

Trots sen ankomst är det inte omöjligt att komma tillräckligt nära för att se. Den som inte vill
trängas framför scen eller uppe på pyramiden byggd av röda plankor kan till och med välja
att gå ut igen och ställa sig på andra sidan skateboardrampen. Den uppsluppna stämningen,
möjligheten att komma riktigt nära, och den något fria inställningen till hur och var man
egentligen kan komma in på området skapar en känsla av folkpark. En nostalgisk viskning till
en tid få i publiken egentligen upplevt, som ekar igen i musikens psykedeliska och stundtals
proggiga toner.

Efter 2024 års utsvävning mot drum and bass, och en hint om att kvällens konsert kommer
bli kortare än vanligt med lite av en trädgårdsspelningskänsla är vi inte helt säkra på vilken
väg denna kväll ska ta. Valet faller på punkigt. Setet öppnas med en stökig version av
Nattens sista strimma ljus, och efter detta sköljs vi över av en timmeslång ljudmatta där
klusterackord och udda taktarter varvas med raka komp och stadiga rytmer som får
publiken att bölja i unison med Gustav Ejstes headbangande. När jubel och applåder från
publiken som samlats på gångvägen bakom scenen tas upp av mikrofonen och behandlas i
effektkedjan skapas en filmisk atmosfär. Som att vi alla ser på en film som spelas in och upp
samtidigt. Publiken följer med i varje temposkifte, basgångarna får ölen i plastmuggarna att
vibrera och strax innan konserten är slut hinner åtminstone en person lyftas upp för en
crowdsurf.

Spice H2O har lyckats skapa en sommarscen som på en och samma gång känns så mycket
och så lite Stockholm det bara går. Här finns inga formella regler om vad för sorts plats det
är, musikbokningarna i kalendern är spretiga, ölen billig, och klientelen så blandad att den
mest liknar ett släktkalas där artonåringar med lågt skurna jeans blandas med långhåriga
småbarnsföräldrar med pannlugg och 50-plusare i band-tisha. Känslan av en tysk biergarten
(Stockholm är ju trots allt känt som lilla Berlin), fast utan möjlighet att ta med egen öl, är
inte långt borta. Ljudbilden lägger sig som en matta över och omkring oss och de där tre
grannarna på andra sidan Hammarbyslussen som klagat på närliggande nattklubben
Trädgårdens verksamhet, lär inte kunna “föra ett vanligt samtal” på sin balkong ikväll heller.

Dungen utmanar publiken med komplexitet, utan att mästra. För den som är väl bekant med
diskografin bjuds på flera irrvägsliknande guldkorn, men även den dessförinnan oinvigde
leds in genom matande intron och stegrande crescendon. Den timmeslånga konserten är på
tok för kort för att mätta den hungriga massan. En perfekt försmak för att väcka vår
nyfikenhet inför kommande albumsläppet Vidrig vår i September och höstens Norden-
turné.