[ingenting]
Popaganda, 27/8 – 2016

[ingenting] var, fram till i höstas, poporkestern som försvann. Då återuppstod bandet för en rad spelningar, ny musik och ett löfte om att vara fortsatt aktiva. Spelningen på Popaganda är dock inte ett framförande som blickar framåt mot nya horisonter, utan tvärtom bakåt, mot det som har varit. Det är 2009 års numera klassiska album Tomhet, idel tomhet som spelas, från början till slut. Från Halleluja! till Låt floden komma. Men trots valet att nostalgiskt blicka bakåt finns där essensen av en ljus fortsättning för den lilla poporkestern som inte heter [någonting].

Många av de som medverkade i gruppen tidigare finns inte med, utan bandledaren Christopher Sander har satt ihop ett helt nytt [ingenting]. Med på piano finns bland annat Iiris Viljanen, och istället för Sibille Attar gästar Skator med jämna mellanrum. Det finns ingen ambition om att skivan ska framföras exakt som den är, utan den får istället gro på egen hand. Med det sagt är vissa val dock väldigt medvetna för att återskapa 2009 års inspelning. Pojken som sjunger på Satans högra hand, nu sju år äldre, gästar och sjunger precis samma stycke. En av spelningens absolut finaste ögonblick och tillika imponerande – han sjunger nämligen minst lika bra i dag.

Trots att albumet har sju år på nacken har det åldrats med värdighet, och hade egentligen lika gärna kunna släppts i dag. Tyvärr är det en relativt liten skara festivalbesökare som insett detta, och det är genomgående ganska tomt framför scen i jämförelse med vad det borde vara. Det här är verkligen ett album som passar att framföras i sin helhet, trots att vissa spår är starkare än andra. Få album har så kraftfulla avslutningsspår som Låt floden komma, och live blir det en stark upplevelse som varar i nästan i tio minuter. Något nytt material, till exempel Skator-covern Inte (hem) som bandet släpper inom kort, blir det inte. Orkestern stannar efter Låt floden komma och fullföljer därmed Tomhet, idel tomhet. Någonstans suktar man efter mer, kanske Punkdrömmar, och någonstans känns det rimligt att bara spela albumet.

[ingenting] kom till Popaganda för att bjuda på nostalgi, men bjöd på minst lika mycket nutid och framtid. Albumet må ha sju år på nacken, men som orkestern spelar det – som [ingenting] anno 2016 spelar det – låter det som att det precis hade släppts.