INTERVJU: Julia Siraj

Med sin vibrerande röst, sitt varma neo-soul-doftande uttryck och sin förmåga att sätta ord på de känslor vi andra oftast sväljer, seglar Julia Siraj snabbt upp som ett av Sveriges mest intressanta nya namn. Uppvuxen i Falun med en eritreansk pappa och svensk mamma fann hon tidigt en fristad i musiken – först som ett tryggt rum för känslor hon inte hade språk för, senare som ett konstnärligt uttryck där hon kunde utforska vem hon ville vara.

I dag skapar Siraj soul-pop med nerv, precision och ett ovanligt stort hjärta. Hennes influenser sträcker sig från Erykah Badu’s råa närvaro till Cleo Sols mjuka groove, men hennes eget uttryck är lika delar intuitivt och nyskapande. Efter debuten med singeln Charlotte – som fick GAFFA att utse henne till en artist att “hålla ögonen på” – har hon fortsatt att växa. Sommarens livespelningar, där hon bland annat öppnade för Sabina Ddumba, visade att hon på scen är en kraftfull version av sig själv.

Nu är hon aktuell med sin nya EP Don’t Let The Same Dog Bite You Twice – tre låtar som tillsammans bildar en resa genom styrka, sårbarhet och självinsikt. Festivalrykten mötte henne för ett varmt och öppet samtal om terapi genom musik, om att växa upp mellan världar och om att hitta modet i sig själv.

Grattis till din nya EP Don’t Let The Same Dog Bite You Twice. Vad betyder titeln för dig, och hur föddes idén?
Titeln är som ett slags skydd – ett sätt för mig att “protect my peace”. Jag visste vad EP:n skulle heta långt innan låtarna var klara och orden blev som en kompass i processen. Jag hittade frasen först på Pinterest, men den har också en kulturell förankring och finns i olika låtar och uttryck. Den sa så mycket. Jag navigerar bara dit.

EP:n rör sig genom styrka, sårbarhet och självinsikt. Hur jobbade du med att få de här känslorna att leva i musiken?
Två av låtarna är direkt kopplade till situationer i mitt liv där jag inte lyssnat på mig själv – där andra fått låta högst. Det blev naturligt att låtarna blev så ärliga och sårbara. Jag höll inte tillbaka, för min skull och för musikens skull. Jag behandlar saker genom att skriva. Jag går inte i terapi – musiken blir som terapi.

När jag skapar försöker jag bygga ett fritt playground där det inte finns sociala regler eller ”det där kan du inte säga”. Det är en stor skillnad från min förra EP. Jag är tryggare i mig själv nu.

Finns det någon låt som ligger dig extra nära känslomässigt?
Alla betyder något på sitt sätt, men Conditional har funnits med längst. Jag skrev den först och sen hände något i livet som gjorde att jag skrev om den. Den handlar om att anpassa sig efter andra, sätta andras behov framför sina egna – något jag kämpat med hela livet. Den resan gör låten väldigt betydelsefull för mig.

Hur ser din låtskrivningsprocess ut?
Den är aldrig likadan. Det kan börja med en textrad, en känsla eller en melodi. Jag skriver mycket på mobilen när jag lever mitt vanliga liv och får syn på något jag måste bearbeta. Oftast kommer texten före melodin – jag är snabbare där.

På vilket sätt har din bakgrund format ditt uttryck?
Jag är född i Stockholm men är uppvuxen i Falun. Min eritreanska del av familjen bor i Stockholm och jag har inte varit så nära den kulturen som jag önskat. Det sörjer mig lite. Men min pappa, som jag växte upp med, har präglat mig musikaliskt jättemycket. Han har DJ:at, trummat och haft musik på hela tiden – jazz, soul, house och ibland eritreansk musik.

I Falun kände jag mig ofta ensam i min soul-förankring, men det gjorde också att jag skapade min egen gemenskap. Jag tror att alla delar av mig formar mitt sound. Jag tillåter mig att testa mycket, kanske just för att jag är formad av så mycket.

Du nämner Erykah Badu och Cleo Sol som influenser. Vad är det i deras musik som talar till dig?
Deras röster. Nervositeten, mjukheten, groovet. Jag landar i deras musik – jag mår bra av den. Jag gör inte samma typ av musik själv, men de har format mig mycket i tonåren. Deras röster och deras fria sätt att skriva är otroligt comforting.

Hade du gjort samma musik om du växte upp i en större stad?
Jag vet faktiskt inte. Jag lutar mot att det hade varit annorlunda. Jag tar in mycket från min omgivning. Musiken som var populär där jag växte upp var inte det jag navigerade mot, eftersom jag inte hade den kulturella kopplingen. Nu när jag blivit äldre formar jag min egen smak.

I somras öppnade du bland annat för Sabina Ddumba. Vad tar du med dig?
Det var stort. Hon är en av våra bästa sångerskor, både inom soul och pop. Att få öppna för henne stärkte mig otroligt mycket. Det fick mig att känna att jag är i rätt space.

Vilken känsla vill du att publiken ska gå hem med efter en spelning?
Att de inte är ensamma. Det är det viktigaste för mig. Om jag kan sätta ord på något andra känner så hoppas jag att det kan ge både styrka och pepp.

Har du en drömspelning?
Way Out West är en dröm. Och att öppna för vissa artister. Men egentligen vill jag stå på alla scener som finns – känna mig fram, bygga relationer med de som lyssnar på mig.

GAFFA utsåg dig till en artist att hålla ögonen på. Känner du press eller kraft av det?
Mest kraft. Det är fint att bli sedd i sitt artisteri och hantverk. Det känns som att folk fattar vad jag vill göra.

Vad brukar överraska folk när de lär känna dig privat?
Kanske kontrasten mellan min scen energi och min privata energi. Jag är lugnare privat, mer eftertänksam. På scen är jag själv gånger hundra – mer instinktiv och impulsiv. Jag agerar ut känslorna där, mer än jag gör i vardagen.

Vilken låt har varit svårast att skriva – och vilken mest läkande?
Fourth Wall var svårast. Den har en specifik rytm och melodi och det var som att lägga ett pussel för att få plats med min berättelse. Jag skrev om verserna många gånger och fastnade i min egen ram, men när det väl satt var det otroligt skönt.

Den mest läkande är If I Didn’t Believe (Karma). Den är brutalt ärlig och fylld av ilska. Det var både läskigt och befriande att skriva den. Jag kände mig lite psycho – men också: fan, ut med det bara. Den har varit väldigt bra för mig.

Slutligen: vad hoppas du att Julia om fem år tackar dig för?
Att jag fortsatte tro på mig själv. Att jag fortsatte även när jag tvivlade. Det är nog det finaste jag kan ge henne.

I mötet med Julia Siraj blir det tydligt att hennes musik inte bara är ett uttryck – den är en riktning, ett verktyg och ett löfte till sig själv. Don’t Let The Same Dog Bite You Twice markerar nästa steg i en resa där hon vågar vara både modig och mjuk, både observant och obevekligt ärlig. Och om framtiden blir så ljus som hennes röst antyder, kommer det inte dröja länge förrän ännu fler hittar hem i hennes värld.