Girl Scout: ”Målet är inte att bli världens största band – det roliga är att folk gillar det vi gör”

Girl Scout har de senaste åren etablerat sig som ett av den svenska indierockens mest omtalade namn. Med ett uttryck som rör sig mellan gitarrdriven energi, melodisk sårbarhet och ett lätt skevt popsinne har trion byggt ett sound där nostalgiska referenser möter ett samtida, självironiskt tilltal. Genom flera hyllade EP-släpp och flitigt turnerande har bandet successivt växt från DIY-scenens löfte till ett allt tydligare internationellt indieband att räkna med.

När Girl Scout nu närmar sig releasen av debutalbumet Brink är det med en känsla som rymmer både lättnad och nyfikenhet. För bandets frontperson Emma Jansson har väntan på att få släppa den nya musiken också handlat om att äntligen få låta låtarna leva utanför replokalen.

– Vi har haft samma liveset länge och var så sugna på att få in nya låtar, säger Jansson.

Samtidigt har släppet sammanfallit med en annorlunda turnéupplevelse. Under vintern har bandet följt med Miriam Bryant på hennes konserthusturné, ett sammanhang som skiljer sig från de rockklubbar där bandet oftast befinner sig. Som förband till den svenska stjärnan har de valt ett mer avskalat uttryck.

– Det har funkat jättebra. Vi har inte gjort en akustisk turné innan. Miriam och bandet är fantastiska live och det har varit jäkligt kul att få ta del av det.

Att spela avskalat inför sittande publik har varit både nytt och utvecklande. Responsen från publiken har varit varm.

– Folk har varit så fina och taggade. Vi har spelat för många som nog inte visste vilka vi var, men med konserthusformatet blir publiken bredare. Det har varit både äldre och yngre, vilket är kul för oss som ofta spelar på 18+-ställen.

En långsam skiva i en snabb värld

Arbetet med Brink har sträckt sig över betydligt längre tid än bandets tidigare EP-projekt. Där inspelningarna tidigare varit intensiva studioperioder i England valde Girl Scout nu att ta en mer utdragen, självproducerad väg.

– Vi ville verkligen ta tid. Vända och vrida, processa och låta låtarna smälta i realtid.

Grunderna spelades in i studio, medan stora delar av det fortsatta arbetet skedde i replokalen. Processen blev cyklisk: några dagar i studio, veckor av omarbetning, tillbaka igen.

– Same Kids spelade vi in tidigare, men kom fram till att versionen inte höll. Då började vi om.

Trots att bandet beskriver sig som pragmatiskt och beslutssnabbt blev albumet ett projekt där deadlines flyttades fram.

– Till slut har man lyft på varje sten. Det är en diffus känsla, men vi kände tillsammans att nu är den nog klar.

Kaos, spontanitet och Simple Life

Bland låtarna på albumet sticker Simple Life ut i Janssons ögon, inte minst för hur snabbt den kom till.

– Den gick fort på ett väldigt roligt sätt. Jag skrev demon på några timmar och låten på någon dag.

Istället för att slipa arrangemanget valde bandet att bevara spontaniteten.

– Vi repade den inte. Den ska vara orepad och det ska höras. Fyra dagar efter demon spelade vi in allt live och tog tredje tagningen. Exakt så blev den. Det är den ni hör på albumet.

Resultatet blev en inspelning där nerv och ofullkomlighet är en del av uttrycket snarare än något som behöver korrigeras.

DIY-estetik utan plan

Även visuellt har Girl Scout ofta rört sig i ett lågmält, DIY-nära uttryck, men enligt Jansson är det mer en konsekvens av arbetssätt än en uttalad strategi.

– Vi har jobbat med många visuella personer genom åren, men i slutet gör vi det själva ändå.

Hon minns särskilt en inspelning i England där initiativet till en musikvideo uppstod spontant. Trion visste att de behövde en video men hade av olika skäl inte kommit till skott.

– Vi hade en loge som egentligen var en bar och fick feeling. Då spelade vi bara in något och det blev sen videon till I Just Need You To Know.

Känslan först – scenen sen

Trots att bandet är ett aktivt liveband är scenperspektivet inget som styr låtskrivandet.

– När jag skriver tänker jag noll på hur vi ska göra något live. Det viktigaste är att fånga känslan.

Inspelning och konsert blir därmed två separata upplevelser, där låten får ta olika form beroende på sammanhang.

– Man får inte stirra sig blind på inspelningarna.

Nya städer, nya perspektiv

Turnén med Miriam Bryant har också inneburit ett sätt att se både Sverige och bandets egen position med nya ögon.

– Det har varit jätteroligt. Alla är så goa och hjälpsamma, och det är inte varje dag ett rockband spelar på Operan i Oslo.

Samtidigt har turnén gett bandet fler tillfällen att möta publik på hemmaplan.

– Vi har spelat i Sverige en del, men inte så mycket som nu. Det är fint att få komma till fler städer.

Att se Bryant uppträda kväll efter kväll har också varit inspirerande.

– Hon är helt otrolig live. Det är svinfett att få se på nära håll.

På väg vidare

Med debutalbumet runt hörnet och en Europaturné som väntar är det tydligt att Brink inte markerar någon slutpunkt. Som de hårt arbetande journalister vi är frågar vi Emma om hon inte kan avslöja något.

– Jag vet inte om jag har något så på rak arm… Vi kommer inte lägga ner efter den här debuten i alla fall. Det kan jag avslöja, säger hon med ett skratt.

Framåt finns redan planer, även om detaljerna fortfarande är diffusa.

– Det kommer absolut hända grejer i sommar och höst.

Drömmar om stora festivaler finns, men de är inte drivkraften.

– Målet är inte att bli världens största band. Det roliga är att folk gillar det vi gör.

Mer konkret ligger fokus på vårens konserter, där det nya livesetet får sin premiär. Personligen, med rötterna i Göteborg, har Jansson också ett specifikt mål.

– Jag skulle gärna vilja sälja ut vår spelning på Pustervik. Det hade varit kul. Men det kanske jag får äta upp nu…

Debutalbumet Brink släpps den 20 mars.

Foto: Lamia Karic