”Varför vill jag leva?” Sex år som ledde till debutalbumet Big Love

Intervju med Jonas Abrahamsson om livskrisen som blev Big Love

Jonas Abrahamsson äter lunch medan vi pratar. Ingen markering, ingen brådska – bara en pappa mitt i vardagen. Livet pågår samtidigt som samtalet, och kanske är det därför intervjun blir så ovanligt helhjärtad. Inget skyddsnät. Ingen pitch. Bara ett behov av att säga det som länge varit svårt att formulera.

– Mitt liv fram till 2019 var som en motorväg, säger han.
– Det finns något tryggt i motorvägen. Den är inte ensam. Allting lunkar på.

Sedan tog det slut. Inte i en explosion, utan genom en avstickare. En smalare, tystare väg. Jonas lämnade Göteborg – staden och människorna han älskade – och kunde länge inte förstå varför han inte bara kunde stanna kvar där andra verkade trivas.

– Ibland kan jag sakna det normativa. Det finns något tryggt i det. Jag tänker på vänner som byggt upp sina liv där. Varför kunde de stanna och inte jag?

Han ger inget definitivt svar. Bara värderingar han själv brottas med. Alla har sina vägar. Det är både fint och sorgligt.

När världen gick i ide
2019 var inte en krasch. Snarare en spricka. Uppgivenheten kom redan innan pandemin, men han litade inte på den. Var den nödvändig – eller bara ett tecken på att han borde kämpa hårdare?

– Jag kunde inte riktigt lita på känslan. Tänkte att det kanske bara var något jag skulle bita ihop och ta mig igenom.

Han försökte. Flyttade, jobbade, tog praktik efter praktik. Höll ihop. Tills världen gjorde något han själv inte orkade.

– När covid kom gick världen i ide åt mig. Jag hade inte orkat göra det själv.

Ekorrhjulet stannade. I stillheten kom frågorna.

– Varför vill jag leva, liksom?

Det blev början på ett utforskande som pågick i sex år och till slut mynnade ut i albumet Big Love.

Big Love: ett modigt steg
Titeln skaver mot hans egen självbild. Det erkänner han direkt.

– Jag känner mig rätt så kristen nuförtiden. Och samtidigt – jag har alltid burit på en aversion mot artister som går igenom en kristen period. Jag har nog avfärdat det som… någon form av spektakel.

Han skrattar, men skrattet stannar halvvägs. Något har hänt, och han har valt att stå för det – trots att språket känns förbjudet.

– Jag kommer från en sekulär familj, där religion setts som “folkets opium”. Det vore ett så stort och svindlande steg för mig att helt och fullt kalla mig kristen. Men jag känner igen mig i språket. Jag känner ofta en liknande nåd inför livet.

Big Love är ingen trosbekännelse. Det är en erfarenhet.

– För mig är det förundran över att få leva på den här jorden, i den här kroppen. När det känns gott i kroppen – det är Big Love.

Han släpper skivan med blandade känslor.

– Det är lite nytt för mig. Och lite förbjudet.

En lyssnarupplevelse
Big Love är stillsamt men starkt – ett album som inte ropar efter uppmärksamhet utan bjuder in till närvaro.

“I Wish I Had a Gift” ligger som fjärde spår. Jonas beskriver den som född ur självömkan, ett ursäktande: förlåt att ni behöver lyssna på det här. Den kommer från en trygg, nästan bekant plats.

Sedan följer “Go To Hell”.

Där den ena hukar, reser sig den andra. Trotsig, sårbar, befriande. Det är lätt att föreställa sig hur den slår live – rummet vibrerar, pulsen höjs. En brytpunkt mellan gammalt och nytt.

“Hummingbird, I Beg You” rör sig i en annan stillhet. Nästan filmisk. En sjö. En gitarr. Någon som stannar kvar i tystnaden.

I hembygden Uddebo är han redan bokad till Byfesten, en festival som bland annat uppmärksammats av Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Borås Tidning. Men det är tydligt att Big Love handlar om mer än publik. Det handlar om honom själv.

Det farliga i att släppa taget

Alla låtar var inte lätta att ge ifrån sig.

– “Don’t We Get It (Please Remember)” är den svåraste. Det är en affirmation till mig själv. Att inte skämmas bort hela livet.

Skam kan vara nyttig, men livsfarlig om den tar över. I låten uppmanar han sig själv att älska sina vänner, sprida sitt ljus, våga finnas.

– Den är väldigt naken. När folk säger att de hört den önskar jag ibland att jag bara släppt den för min tjej och min granne.

“I Wish I Had a Gift” skrevs 2019, ur självömkan och ursäktande.

– Den är så van för mig. “Förlåt att ni behöver lyssna på den.” Jag har haft mycket av det i mig.

I “Go To Hell” finns inte längre behovet av att behaga.

– Jag har varit en pleaser hela livet. Men jag har upptäckt att jag inte behöver vara det. Den låten är lite… håll käften. Jag tänker inte ursäkta mig längre.

Kärlek som praktik

När samtalet rör kärlek och familj saktar han ner. Vardagskaoset, tappad kontakt – och övandet.

– Kärlek är en praktik för mig nu. Inte något som bara sköljer över en.

Han nämner Etty Hillesum, judisk mystiker under Förintelsen. Hennes bild av brunnen som fyllts med sten och dy har stannat hos honom.

– Kärleken finns alltid där. Men det är massa skit i vägen. Man måste lyfta bort det.

Ibland lyckas han. Ibland inte.

– Ena stunden möter jag min dotters blick och allt känns som magi. Nästa stund står jag på ICA med sjutton klämmisar som trillat ut över golvet, hon har bajsat i blöjan och skriker och jag krockar in i en tant med kundvagnen. Det beror helt på vilken plats jag är på.

Tillit istället för kontroll

I dag försöker han leva med tillit. Mindre kontroll. Mindre optimering.

– Jag vill inte offra mitt mående för klicks. Att sitta och välja filter till en Instagram-post med en djävul-emoji i hörnet, som jag gjorde inför singelsläppet av “Go To Hell” i höstas… det går ju helt emot allt jag tror på och försöker göra.

Han vill att Big Love ska skapa rörelse, inte svar.

– “Beröra” låter som tårar. Det behöver inte vara så. Bara att något rör sig i kroppen.

Motorvägen finns kvar.

Men Jonas Abrahamsson har valt en annan väg nu.

Den är smalare. Ibland ensam.

Men den är hans.

Debutalbumet ”Big Love” släpps den 20:e februari.