Intervju och albumrecension: Lorentz – ”Asfalten”

Lorentz – Asfalten – Argle Bargle Studios

Med femte albumet ’Asfalten’ är Lorentz tillbaka — mer drömsk, personlig och Stockholmstrogen än någonsin.

Lorentz återvänder med sitt femte album ”Asfalten” och levererar ett drömskt, introspektivt verk som befäster honom som en av vår tids mest unika röster inom svensk hip-hop. Vi mötte artisten för ett samtal om pappaskap, poesi, Stockholm och framtidsdrömmar.

Från duon till soloikon

Min egen resa med Lorentz började, som för många andra, via duon Lorentz & Sakarias. Att spela deras låtar på fester i Värmland gick sisådär, ungefär som med The Tough Alliance eller The Cure. Men när Lorentz gick solo och släppte ”Kärlekslåtar” 2014, var det som att en ny era inleddes. ”Asfalten” är nu hans femte soloalbum.

Förändring genom faderskap

– Det har påverkat mig i den mån att jag blivit mer… människa, så att säga. Både rädslor och en ny säkerhet kommer fram, säger Lorentz om hur det är att bli pappa.

Det subtila inflytandet av faderskapet hörs tydligast i ”Hjärtslag”, ett stämningsfullt avslutningsspår med Lune (Linnea Martinsson) som gästartist. Det är ett perfekt exempel på Lorentz förmåga att avsluta album med poetisk precision.

En ny klangvärld

Jämfört med tidigare verk menar Lorentz att ”Asfalten” är mer experimentell, särskilt textmässigt:

– ”Hädanefter” och ”Häng av dig” har absurda inslag och upprepningar. ”Den större orgeln” och ”Jasmine” är mer som bokpoesi.

Soundet är samtidigt lekfullt och genomtänkt. Han beskriver processen bakom titelspåret:

– Jag ville ha oljefatstrummor och syntar. Från början spelade jag in över ”Fool’s Gold” av Stone Roses och byggde låten därifrån.

Resultatet känns som ett musikaliskt montage av Pet Shop Boys, 80-talets synthpop och The Tough Alliance, färgat av Halons luftiga sånginsats.

Nyfunnen kärlek till Stockholm

”Asfalten” är också en hyllning till Stockholm. Lorentz beskriver det som en ny blick på staden han länge hade en komplicerad relation till:

– Parkerna, kyrkorna, tunnelbanelinjen… nu är jag faktiskt hooked.

Särskilt tydligt blir det i ”Jasmine”, en låt med luftiga 80-talsgitarrer och textrader som ”Natten bländar dig du ser ingenting”.

Kärlek, liv och poesi

I ”Den större orgeln” utforskar Lorentz kärleken:

– Den perfekta kärleken? Man ska förvänta sig någon som vill en väl. Den största kärleken är nog den som håller länge.

Han sjunger: ”Jag vill aldrig se dig gråta igen, jag vill aldrig lämna dig ensam igen, i solen.” Det är en vacker inåtblickande låt, med Stockholm som kaotiskt ljudkuliss utanför.

Konst bortom musiken

Efter sin diktsamling ”En dans den döda sommaren” 2022 finns det tankar om att utforska fler uttryck:

– Jag skulle kunna skriva och regissera en film med två personer som pratar på en balkong, blandat med naturfoto. Men jag är nöjd med musiken och skrivandet.

Vardag, romantik och framtidsdrömmar

”Glas mot glas” samplar Blurs ”The Universal” och känns som vardagsromantik:

– Det är inte viktigt att njuta i vardagen, men att slippa stress är viktigt. Gå en promenad, ring en vän eller buda hem något billigt på auktion, tipsar han.

Han delar även ett favoritminne från Knarrholmens festival 2013:

– Iberia spelade, det var kul.

Lorentz och Sakarias avslutade också Knarrholmens festival 2013 med festivalens allra sista spelning.

Romantiken som epok

Slutligen får Lorentz frågan om vilken tidsperiod han skulle vilja leva i:

– Antiken vore fint. Romantiken också. Men inte 50-70-tal eller medeltid i Sverige.

Kanske är det just romantiken som speglar albumet bäst. En tid då fantasi, känslor och det undermedvetna fick vara i centrum. ”Asfalten” erbjuder ett andrum från samtidens stress och pekpinnar, och bjuder in lyssnaren till en personlig och poetisk värld.

Betyg: 9 av 10
Text: Niklas Kristiansen