Iron & Wine är tillbaka – och det är mörkare än någonsin

När Iron & Wine, aliaset för den South Carolina-födde låtskrivaren Sam Beam, är tillbaka med sitt åttonde studioalbum Hen’s Teeth visar han varför han fortfarande är en av de mest konsekventa rösterna inom modern amerikansk folk. Skivan är mörkare än sitt syskonalbum Light Verse (2024), och där det förra andades lekfullhet och rymd rör sig Hen’s Teeth i ett mer melankoliskt, emotionellt tvetydigt landskap.

Att Beam var med redan i början av freak folk-vågen under 00-talet gör det nästan förvånande att han “bara” är inne på sitt åttonde album. Men hans karriär har aldrig handlat om tempo, snarare om eftertanke. Från de lågmälda, lo-fi-doftande tidiga verken till en mer polerad men fortfarande intim country-folk har han sakta rört sig framåt, alltid med rötterna stadigt förankrade i den amerikanska södern.

På Hen’s Teeth lutar han sig ännu tydligare in i sydstatstraditionerna. På flera spår gästas han av bluegrass-trion I’m With Her, som adderar fioler, banjos och skimrande stämsång. Resultatet är organiskt och varmt, men också skört. Undantaget från den genomgående vemodiga tonen är “Robin’s Egg”, ett sprittande stycke 70-talsfärgad Laurel Canyon-progcountry som nästan låter som något The Roches kunde ha skrivit.

70-talskänslan ligger som ett filter över hela albumet, ibland med gitarrflourisher som för tankarna till Stephen Stills och harmonier som flirtar med Graham Nash. Men det är aldrig nostalgiskt för sakens skull. Snarare känns det som ett “efter festen”-album: reflekterande, lite rufsigt, känslomässigt öppet.

Textmässigt kretsar mycket kring relationell osäkerhet och inre slitningar. “Paper and Stone” låter lätt och finstämt, men bär på en dold konflikt. “Defiance, Ohio” svänger nästan tropiskt, men med en underton av ambivalens. “Wait Up”, ännu ett samarbete med I’m With Her, är kanske skivans mest melodramatiska ögonblick, med böljande dynamik och intensiv duellsång.

Beam visar också sin förmåga att låta låtar förändras i realtid. “Dates and Dead People” är en sex minuter lång minisvit som rör sig från 60-talspsykedelisk folk till något som nästan liknar en rituell dans. “Singing Saw” börjar bluesigt, i ett slags John Martyn-anda, för att sedan glida över i ett mer traditionellt folkuttryck.

Och så har vi “Grace Notes”. Här kliver Beams dotter Arden fram i bakgrunden och hennes röst förvandlar låten från varsam folkballad till något flytande och djupt berörande. “Grace Notes” är som en själslig gudfunnen låt, en andlig öppning mitt i skivans mörker, där sårbarheten inte bara blottas utan också bärs upp av en nästan övernaturlig värme.

Avslutande “Half Measures” är avskalad och öppenhjärtig, i samma tradition som Neil Young i sina mest nakna stunder, eller en råare version av Paul Simon. Det är i det sällskapet Sam Beam hör hemma.

Hen’s Teeth bevisar att Iron & Wine fortfarande utvecklas utan att tappa sin kärna. Det är ett album som vågar vara oklart, sårbart och mänskligt och som i sin mörkare ton visar att Beam, mer än två decennier in i karriären, fortfarande hittar nya nyanser i sitt uttryck.